Sverige – ett helt vanligt europeiskt land
Vi som började röra på oss i början av millennieskiftet minns fortfarande reaktionerna i Europa när man berättade att man var svensk. Idén om en lugn, upplyst och jämlik samhällsutopi mötte en så fort man åkte över Öresundsbron (som för övrigt just hade byggts klart). Redan i Danmark var det andra bullar, hårdare nypor och brunare politiska strömningar. Holland och Schweiz var deras populistkusiner och i Frankrike gick en förintelseförminskare vidare till andra rundan i presidentvalet.
Man skakade lite på huvudet åt allt det där, med vetskapen om att det aldrig skulle nå hemmaplan. Inte Sverige där stugorna var röda, vintrarna kalla och kommunstyrelsens ordförande nästan alltid en barsk, lätt överviktig socialdemokrat i 60-årsåldern.
Sedan kom massimmigrationen, feministerna och IS. Sverigebilden (™) började knaka i fogarna och därefter gick det snabbt.
Tolkningarna av vad som gått fel är nu lite olika beroende på vem man frågar. Men att bilden av Sverige håller på att förändras kan jag i egenskap av utlandssvensk intyga, även om jag tillbringar min tid i ett land där man inte delar Donald Trumps analys av läget. Där altright-amerikaner och en hel del östeuropéer numer har en bild av Sverige som en islamiserad genuscertifierad no go-zon oroas andra av det motsatta.
Tidningar i Frankrike och Spanien rapporterar om hur nynazism och främlingsfientlighet sprider sig med våldsam fart i ”landet som verkade immunt mot högerextremism”. En äldre fransyska jag känner ondgjorde sig nyligen efter att hon hört en radioserie om hur Sverige börjat montera ned de humanitära ideal som hennes generation alltid förknippat oss med.
Ett visst mått av skadeglädje finns förstås med i bilden: Det ÄR tröttsamt med länder som konstant hamnat högst på listan över pressfrihet, transparens, jämställdhet och effektivitet inom offentlig sjukvård (här har det Nya Karolinska Haveriet förstås ännu inte hunnit ge utslag i mätningarna). Eleven längst fram i klassrummet som räcker upp handen på alla frågor är helt enkelt svår att rakt igenom älska.
När pendeln till slut slår tillbaka tenderar den att göra det med full kraft. Förra helgen stod vi inför fullbordat faktum. Benjamin Ingrossos bidrag i Eurovision Song Contest var det ”smartaste och modernaste” i tävlingen, enligt experterna – i alla fall de svenska – och håvade in tolvpoängare på tolvpoängare från jurygrupperna.
Men när det kom till den europeiska publikens röst sjönk Sverige som en sten och fick nästan sämst poäng av alla. Det ska ha jublats i lokalen när det stod klart. Att experterna var av en annan åsikt var symptomatiskt för den enda europeiska idé som just nu förenar kontinentens riktiga skeptiker: Etablissemanget har sedan länge förlorat kontakten med folket.
Det paradoxala i den nya ordningen är att vi gått från att vara de beundrade i norr till att bli ett helt vanligt europeiskt land som de flesta har invändningar emot. Nästan tvärtemot vad man tänker sig att landets självutnämnda vänner skulle vilja.
En sak kan vi i alla fall enas om: Om ambitionen är att ge en rättvis och balanserad bild av Sverige i resten av världen har vi misslyckats kapitalt. La Suède – zero points.
Sverige bäst i Norden
När US News & World Report presenterade sin lista över världens bästa länder på World Economic Forum i Davos tidigare i år hamnade Sverige på sjätteplats, före samtliga nordiska grannar, men slaget av bland annat Schweiz på förstaplatsen. Rankningen utgår från områden som miljö, jämställdhet, företagarvänlighet och livskvalité. Längst ner på listan kom Algeriet.