Vi fortsätter att äta chips - trots larmet
D
et var inte demokratins sönderfall i Frankrike, inte nationalklenoden Ericssons sammanbrott, inte de katolska kardinalernas perversa pedofilskandal - det var ingen av dessa nyheter som skapade krigsrub-riker och skakade om svenskarna i veckan som gick. Det som tog oss hårdast var hotet mot vår egen livsstil - larmrapporten som gav Estrellarycket en ny innebörd.
I dag är det fredag. För miljoner svenska familjer betyder det fredagsmys. Denna speciella umgängesform är en svensk tradition sedan televisionens barndom, men plötsligt är den akut utrotningshotad och nu darrar landets Icahandlare. För svenska forskare har konstaterat att chips, pommes frites och en massa annat gott innehåller höga halter av det cancerframkallande ämnet akrylamid.
Akrylamid är samma ämne som fanns i det berömda tätningsmedlet Rhoca gil, som användes vid det i allt väsentligt sinnessjuka tunnelbygget genom Hallandsåsen. Kopplingen till den naturkatastrofen gjorde naturligtvis de nya forskarrönen ännu mer spännande att redovisa. I de mest dramatiska tolkningarna är chips lika farligt som att åka ner till Båstad och gnaga i sig Rhoca gil direkt från tunnelväggen.
Nej, så illa är det givetvis inte. För om det vore livshotande att äta chips så skulle chips inte få säljas, eller hur? Om chips vore lika farligt som cigaretter, till exempel.
Livsmedelsverket valde i stället att formulera sig i termer av "extrema mängder". Vad betyder extrema mängder? Vi svenskar knaprar i oss mellan tre och fyra kilo chips per person och år. Det motsvarar drygt tio stora påsar.
Extremt? Amerikanarna, som uppfann både snacks och fetma, lassar in femton kilo per person och år. Om man räknar med att alla chips i USA äts av halva befolkningen så innebär det hundra stora påsar per år, alltså två stora påsar i veckan. Extremt?
På ett sätt kan jag tycka att det är lite rätt åt en så genuint meningslös verksamhet som just snacksindustrin att åka på en sån här smäll. Det är väl i stort sett bara dansbandsindustrin och TV 3 som tjänat så mycket pengar på att saluföra så litet innehåll.
Därför var det med en viss känsla av befrielse som jag tog emot beskedet om den stekta och friterade matens inneboende dödshot. Så skönt, då slipper man den skiten. Ungefär så tänkte jag, en normalsvensk familjefar med ett livsmönster där chips och pommes frites sedan länge är etablerade som stapelvaror i kosthållet. Vi har aldrig bett att få chips, men vi har lärt oss att rycka upp påsarna varje fredag medan det levande varningsexemplet Peter Harryson håller låda i tv och familjen pustar ut efter ännu en vecka i våra olika ekorrhjul. Om cancerlarmet kan leda bort från den livsföringen så är eventuella överdrifter värda sitt pris.
Det finns åtminstone två sätt att förhålla sig till nyheten om chipscancern. Det ena är att vifta bort det som bara ännu en larmrapport i det pågående bombardemanget av farliga saker att tänka på när vi vandrar genom livet. Det andra är att ta forskarrönen på allvar, inse att nu är det kokta fläsket stekt och att det kanske är läge att ställa om livsföringen om man inte vill fylla femtio på cancerkliniken.
Det sistnämnda är det logiska, men så tror jag dock inte att det blir. Den ohälsosamma matens välkända risk för hjärtinfarkt och kärlsjukdomar har inte hindrat oss från att bli allt fetare, och även om chipslarmet var perfekt medialt or-kestrerat så kommer det förmodligen att röna samma öde som de flesta andra larm. Vi förtränger, vi glömmer, vi kommer igen. För vi vill ha chips, vi vill gotta oss i tomma kalorier och smygtorka fingrarna mot tv-soffans kant samtidigt som vi sjunger med när Robert Wells lotsar oss genom "Cotton Fields". Åtminstone en gång i veckan. Därför kommer vi att skjuta budbäraren och kräva bevis, bevis, bevis av forskarna tills de dukar under.
Det ska bli intressant att följa vilka effekter forskarlarmet kommer att få under den närmaste tiden. Nu börjar till exempel hockey-VM, med en stor chipsfab-rikant som sponsor. Jag önskar dem lycka till.