Vi bråkar om en enda bok medan kulturen brinner upp

Kulturen i Sverige brinner upp långsamt.

Den gör det, men nästan ingen pratar om det. Det är en död som inte leder till debatter, demonstrationer eller misstroendevotum.

Låt oss återkomma det. För Pippi Långstrump brinner också, hävdar många. Även om hon inte dör i första taget, och antagligen inte i andra heller.

Parallellt med regeringskrisen bubblar en nygammal dispyt. Som vanligt står Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump i centrum. Hon har en tendens att göra det. Den här gången efter att journalisten Janne Josefsson anklagat Botkyrka kommun för att bränna äldre utgåvor av ”Pippi i Söderhavet”.

Ja, det är boken där Pippis pappa har ett visitkort som antagligen inte ger honom medlemskap i Afrosvenskarnas Riksförbund.

Så var det igång, oavhängigt sanningshalten i påståendet och kommunens försvarstal. Åter igen bråkar människor om vad som får stå i en barnbok.

Det låter som varje gång: Rasism eller inte?

Och så trumfkortet: Bokbål! Kulturen brinner upp.

Den gör det, som sagt. Inte för att en kommun har gallrat ut en specifik bok, utan för det faktum att bibliotekens framtid är hotad – och därmed även vårt kulturarv.

Sedan 1990 har en tredjedel av alla folkbibliotek lagts ner. 500 platser dit människor förut kunde ta sig för att gratis läsa böcker. 500 bokbål med miljoner titlar. Tusentals av dem handlar om Pippi Långstrump.

Protester? Det hörs inga.

Utöver det, något än mer allvarligt. Under förra året stängdes 65 offentligt finansierade enheter. Nästan alla var skolbibliotek.

I dag har bara vartannat skolbarn tillgång till ett bibliotek med halvtidsbemanning. Resten – 650 000 svenska barn – har inte det.

Enligt Kungliga Bibliotekets officiella statistik finns det 86 kommuner som helt saknar enskilda skolbibliotek. Barnens läsförmåga outsourcas till respektive föräldrars kulturella kapital.

Detta tillstånd bryter mot både skollagen och bibliotekslagen. Men det blir inga debatter, inga demonstrationer, inga misstroendevotum. I stället fortsätter vi bråka om vad en enda kommun gör med en enda bok.

Samtidigt brinner kulturen upp långsamt, och vi med den.