Kommer du för att hjälpa – eller för att filma mig?

Efter sommaren tar regeringen ställning till om man ska gå vidare med en ”civilkuragelag”, som skulle tvinga människor att hjälpa nödställda ­personer.

Pernilla Ericson skriver om smällen som gjorde henne hjälplös.

Däcket på lastbilen exploderar, ­bilen glider över på andra sidan ­vägen och störtar ner i diket. I bilen bakom sitter Lars Liljegren. Han bromsar in vid vägkanten, störtar ut, medan hans fru ringer räddningstjänsten. Han rusar mot den söndermosade lastbilen, rädd för vad han ska hitta. En halv kropp? ­Döda människor?

”Det finns vissa saker i livet som man måste göra”, säger Lars Liljegren till DN. Han möter en blodig chaufför – och en fastklämd flicka. Men de ­lever.

Nästa chock väntar bakom honom. En motorcyklist har stannat. Inte för att hjälpa. För att filma. Bilar saktar in på vägen. Inte för att hjälpa. För att filma med mobilkameror.

Jag vet inte om någon filmade när jag blev påkörd av en buss i London.

Jag sneddade över en gatstump, ­stressade, tittade åt fel håll. Hörde ett skrik. Bussen träffade mig över skuldran och smällen var så kraftig att jag trodde att jag träffats av en bomb. Den bröt mitt nyckelben, klöv en spricka i min höft och jag kastades i gatan.

Trottoarkanten skar ett djupt jack i min panna, och isblandat grus drog som en räfsa över högra sidan av mitt ansikte.

Smärtan var som en brinnande chockvåg genom kroppen, och jag förlorade synen. Jag kunde känna, uppfatta att jag låg i blöt snö, men inte se.

Varsamma händer förde mig upp på trottoaren, lade mig i sidoläge. Jag ­hörde någon som grät. En rynkig hand grep om min, och en lugn röst från en äldre kvinna sa ”The ambulance is ­coming, dear”.

Något varmt strömmade från mitt ­ansikte och dränkte in oss båda. Jag hasplade ur mig: ”You don’t have to worry, I’m tested negative for HIV.” Den gamla rösten skrockade till: ”Sweetie, I’m not worried about that right now.” På britsen strök hon en sista gång över min hand.

I ambulansen, där något kallt ­droppade från taket, kom ­synen fläckvis tillbaka. Det har gått sex år, jag har lärt mig att våga gå över ­gator igen och ­såren har läkt fint.

Men rösten, den som ­vägrade lämna min sida, den finns kvar.

avPernilla Ericson