Tydligen finns det en gräns för hur frigjord man får vara
”Madde” tycker att en penis som är 12 centimeter är skönast, läser jag i Expressen.
Hon sitter med fyra andra kvinnor och reder ut hur deras ”idealpenis” ser ut. (Inte för stor.) Om penisen är lite böjd runt kukhuvudet, kan den komma åt g-punkten.
Vad är det här?
Tänk om fem män hade suttit och diskuterat sin ”idealfitta” i en tidning, vilken som helst. Den ska vara ganska trång, tycker ”Emil”. Vad säger ni om lurv på muttan? undrar ”Thomas”.
Det hade inte varit möjligt.
Det skelögda könsrollsperspektivet drabbar nu även Linda Skugge. Henne läser man inte längre på kultursidorna, henne hittar man på betaltjänsten Onlyfans.
Jag har sett bilderna. De är inte lättklädda, som nån kommentator har påstått. De är hudflådda. Bokstavligen.
Linda Skugge ägnar sig åt kvinnoförnedring, rasar kritikerna. När det ordet nämns förväntas jag som kvinna nicka instämmande, men blanda inte in mitt namn i den litanian. Om Skugge vill exponera sig i såna situationer, måste hon få göra det.
I decennier nu har det varit ett feministiskt mantra att kvinnor ska ta för sig och bejaka sin sexualitet. Vi måste ta för oss! Sluta skämmas! Hur många tv-serier som helst handlar om detta, men tydligen finns det en gräns för hur frigjord man får vara.
Linda Skugge, som tillhörde 90-talets nyfeministiska rörelse, var aldrig den som ropade på sexuell frigörelse. Hon var sipp. Jag minns en tidig bok av henne, titeln har jag glömt, där hon skriver om sitt idealknull: inte för ofta, inte för långt, helst inget slickande och missionären räcker.
Om det nu var sant. I skrivögonblicket kan man lätt fara i väg, när man berättar om sig själv.
Och nu gör hon allt möjligt på Onlyfans.
Låt en kvinna leva, svarar Skugge. Och hon säger nåt mer: Onlyfans räddade mitt liv. Hon var pank och behövde pengarna.
Det är väl här blygdläpparna klämmer på dem som anser att Skugge gått över en gräns. Hon säljer sig för pengar och ”legitimerar därmed prostitution”. Men varför är det förkastligt att Skugge säljer sin kropp, när vi tycker synd om alla andra kvinnor som också gör det?
Kanske är det här bara ett sätt för Skugge att problematisera prostitution. I så fall har hon, med höga insatser, iscensatt något smått genialt.
Vi författare och kulturskribenter ser Skugges utvik och fejsar vår egen mardröm, att inte längre kunna försörja oss på våra ord och åsikter. Skugge är en av oss. Därför måste hon stötas bort.
Ingen känner Linda Skugge.
Redan för tjugo år sen försökte jag irriterat ringa in hennes rollspel, att det är omöjligt att förstå vem Skugge/”Skugge” är. Men oavsett i vilka skepnader Linda Skugge än uppträder, har hon alltid varit entreprenör. Till skillnad från många andra i
kulturbranschen har hon i alla år försörjt sig själv.
Den röda tråden är exhibitionism.
Gång på gång har Linda Skugge hängt ut det som ingen annan hänger ut. Ibland har vi förfasats, ibland har vi applåderat. Att skriva om ätstörningar, sjukdomar och de obekväma känslorna kring sin kropp är en fin exhibitionism. Att suga kuk inför en kamera, är inte det.
Linda Skugge vill att vi ska låta henne vara. Det är att be om alldeles för mycket, i ett land där ögonen snurrar så snart ämnet handlar om hur män och kvinnor är och bör vara.