Varför vrålljuger annars så hederliga människor?
Det kommer så mycket tomma ord ur käften på folk.
Jag tänker på det när jag mödosamt trycker ner en burk åländsk honung i min redan till bristningsgränsen proppfulla resväska. Jag ska för första gången åka till Värmland med min pojkvän Christian och hälsa på hans föräldrar.
Under veckan har jag uttryckt min oro för vänner och annat löst folk. För tänk om det går åt helvete. Tänk om jag stövlar in i hans barndomshem bestående av hans tre bröder, deras flickvänner, en nyfödd brorsdotter, mamma och pappa och gör bort mig totalt?
Tänk om det blir dålig stämning? Tänk om rösten skär sig? Om jag får svettningar? Om det träder fram halsrodnad som påminner om aggressivt blommande rosor och hans föräldrar tittar frågande på mig och på Christian och skrynklar ihop ögonbrynen tills jag sammanlagt dragit in minst ett trettiotal bekymrade rynkor?
När jag målat upp dessa skräckscenarion har de här ”välmenande” människorna kommit dragande med sina tomma ord:
– Men det spelar ju ingen roll vad hans föräldrar tycker om dig, EGENTLIGEN. Det är ju faktiskt ni som ska vara ihop, inte du och hans föräldrar.
Vad ÄR det för sak att haspla ur sig? Varför vrålljuger hederliga människor kring just det här ämnet?
Det är väl klart som FAN att det är viktigt att jag passar ihop med hans familj.
Jag säger inte att vi prompt måste hänga runt halsarna på varandra och lova dyrt och heligt att snart ses igen när det väl är dags att stiga på tåget – jag säger bara att det är en fördel om vi gör det.
Om möjligt ännu värre är det med de här människorna som skrockar förnöjt och menar att man SKA avsky sina svärföräldrar, lex Lille Fridolfs och Kronbloms långdragna kamper mot sina svärmödrar som utmålas som häxor.
Det här är ju naturligtvis inte klokt. Som att jag skulle åka till Värmland, färgad av serietidningsparanoia och ta för givet att min pojkväns kära mamma skulle vara ”ute efter mig” och vilja mig illa på något vis? För vad då? För att jag älskar hennes son?
Helgen gick över förväntan.
När jag i söndags kväll stod i Christians brors rum och packade ihop mina saker kände jag honungsburken i ytterfacket, den jag hade planerat att muta föräldrarna med om allt annat hade gått käpprätt.
Jag log för mig själv.
Jag slapp köpa föräldrarnas gillande med honung.