Debattklimatet är ett svart hål där bara en åsikt får plats
Den 29 mars 2019 skrev Ian Buruma en artikel i Financial Times om hur det gick till när han fick sparken från sin post som redaktör på New York Book Review. ”Editing in an age of outrage”, kallar han artikeln (ung. ”Redaktörskap i ursinnets tidevarv”).
Vad var det då han hade gjort? Hade han brutit mot lagen? Nej. Anklagats för ett brott? Nej. Buruma lät publicera artikel där en man som anklagats för våldtäkt (men friats) fick ge ”sin sida av historien”. Buruma ansåg att det var en värdefull berättelse om en man som hade förlorat allt. Han hoppades att få läsarna att tänka efter och ville försöka nyansera en till synes enkel historia. Men reaktionerna blev våldsamma och Buruma tvingades bort.
”Det känns som att titta på helvetets portar, vid slutet av tid och rum”, sa en av de forskare som på en presskonferens för några dagar sedan presenterade ett suddigt fotografi av något som sas föreställa ett svart hål. Eller, rättare sagt: skuggan av det som kanske var ett svart hål. För existensen av svarta hål är nämligen fortfarande omtvistad. Trots det var vetenskapsmännen märkbart upprymda. ”Ett nobelpris”, förutspådde någon. Personligen blev jag bara deppad.
För en sak är helt klar. Svarta hål finns, i allra högsta grad. Det är nämligen strax utanför ett sånt som vi befinner oss, just precis nu. Och aktar vi oss inte kommer det att uppsluka oss.
Utanför det svarta hålet finns en massa goda intentioner. Det får vara nog nu, säger vi. Det finns saker vi inte längre accepterar. Vi har försökt i många år att få gehör men ingen har lyssnat. Det system som vi har skapat för att skydda oss har svikit. Vi tänker inte längre be snällt. Nu är det dags att kräva det vi har rätt till, kosta vad det kosta vill.
Problemet är bara att när vi börjar bryta de regler som vi själva har satt upp inleder vi också demonteringen av hela vårt rättssamhälle. Och det kommer drabba de svagaste först.
Inledningsvis är det kanske inte så märkvärdigt. En person gör sig skyldig till ett brott. Det tar vi avstånd från, såklart. Möjligen tycker vi att hen inte straffas tillräckligt. Kanske har hen undgått straff helt och hållet. De regler som vårt demokratiska samhälle har infört känns inte tillfredsställande. Det kan vi inte acceptera. Vi bestämmer oss för att göra något åt det. Protester! Bojkott! Vi slutar lyssna på Michael Jackson. Vi köper inga biljetter till Woody Allens filmer.
Men det räcker inte. För det är inte bara brottslingarna som måste bort. Varför ska vi behöva stå ut med de som uttryckt sig rasistiskt, skämtat om saker man inte skämtar om, inte tagit avstånd från någon som vi anser att alla bör ta avstånd ifrån? Kevin Hart. Kajsa Ekis Ekman. Mr Cool. Horace Engdahl. Det blir allt fler som måste straffas. För saker som inte ens är straffbara. Men de är fel! Det måste bort!
Och så snurrar det, snabbare och snabbare, det tar aldrig slut. Gravitationen drar oss allt närmare det svarta hålet. I det där svarta hålet där bara en åsikt får plats och kampen för ett rättvisare samhälle dör i skuggan av meningslösa manifestationer av typen Ta Ställning Mot Våldtäkt.
I veckan som gick väcktes åtal för grov misshandel och hemfridsbrott mot sex personer som misstänks för att ha tagit lagen i egna händer och spöat upp en man som våldtagit två barn, närstående till de misstänkta.
Det framgår av utredningen att det aldrig var tal om att ringa polisen. Först när misshandeln utreddes uppdagades övergreppen. Våldtäktsmannen kunde då åtalas och dömas till ett år och åtta månaders fängelse för våldtäkt och sexuellt övergrepp mot barn.
Och aldrig har det väl varit mer riskfritt, att framföra åsikten att det är bäst att ta lagen i egna händer, för det är ändå ingen som skyddar våldtäktsoffer eller straffar våldtäktsmännen tillräckligt hårt.
”Materia eller ljus som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kan aldrig komma ut igen”, förklarar Wikipedia. Jag vet inte vad en händelsehorisont är, men det kan knappast vara det Bob Dylan sjunger om i ”Beyond the horizon”, där ”Love waits forever for one and for all”.
Bortom horisonten väntar kärleken, för en och envar. För jag föreställer mig att Dylans sång handlar om ett samhälle där varje historia har mer än ett perspektiv, där rättvisan är blind och alla är lika inför lagen. Men ju tydligare det svarta hålet blir, desto suddigare blir den utopin.