Klokt av regeringen att lyssna på Lagrådet om visitationszonerna
Det var klokt av regeringen att i varje fall delvis gå Lagrådet till mötes om visitationszonerna.
Men denna juridiska produkt väcker fortfarande besvärande frågor.
I dag lämnade regeringen över propositionen om säkerhetszoner, som det kommande verktyget för polisen numera heter efter en kosmetisk putsning, till riksdagen.
I en debattartikel i DN gör den moderat justitieminister Gunnar Strömmer och de rättspolitiska talespersonerna för övriga Tidöpartier ett betydande nummer av att de har tagit intryck av Lagrådets synpunkter på förslaget.
Det finns goda skäl till detta.
Lagrådet är den myndighet som ska granska nya paragrafer innan de lämnas över till riksdagen och i den mån det behövs föreslå hur de kan bli bättre.
Den förra regeringen hade inte sällan en slapp inställning till dessa juristers åsikter och i opposition försatte Strömmer inte ett tillfälle att påpeka vikten av att lyssna på dem.
Men den nya regeringen har också hunnit synda, exempelvis infördes en ny terrorlag utan hänsyn till Lagrådets invändningar, och justitieministerns trovärdighet hade inte gagnats av att det sker än en gång.
I propositionen går regeringen och juristerna till mötes på några punkter.
Det ska exempelvis skrivas in i lagen att boende och berörda näringsidkare ska kunna överklaga ett beslut om säkerhetszoner.
Dessutom ska lagen utvärderas efter tre år, vilket är någotsånär i linje med Lagrådets önskemål.
Gott så. Men juristerna hade betydligt starkare önskemål än så här. Regeringen har gjort ett nummer av att denna instans gav grönt ljus till zonerna, vilket är sant, men sant är också att Strömmer & co kom undan med blotta förskräckelsen.
Lagrådet påpekade bland annat att möjligheten till att överklaga riskerar att bli en chimär.
En zon ska gälla i två veckor. Även om någon klagar redan den första dagen så år risken stor att en domstol inte hinner titta på ärendet innan dessa 14 dagar har gått. Och då är det försent.
Överklagandet blir därför i praktiken meningslöst. Juristerna var inte nådiga:
”Enligt Lagrådets mening är den föreslagna ordningen med överklagande av zonbeslut behäftade med sådana brister att förslaget i denna del inte bör läggas till grund för lagstiftning i sin nuvarande form”.
En annan lagteknisk konstruktion föreslogs för att få en rättssäkerhetsgaranti värd namnet, men regeringen struntar i detta utan tutar på.
Juristerna hade också invändningar av konstitutionell art.
Enligt praxis ska remissinstanser ha tre månader på sig att analysera lagförslag och författa synpunkter. Lagproduktion är ofta en komplex process och för att resultatet ska bli bra krävs eftertanke.
Den här gången var deadline fem veckor, till råga på allt över jul- och nyårshelgerna. Detta i ett ämne där komplicerade frågor om våra grundläggande rättigheter ska besvaras.
Brådskan hade möjligen varit rimlig om staten var i akut behov av verktyget. Men så är sannerligen inte fallet.
Långt gångna befogenheter att visitera människor finns redan. Det är inte för intet som många poliser är kritiska till förslaget.
Lagrådet muttrar högt över att processen forceras på det här sättet och hoppas på bättring. Det gör även jag.
Men vi behöver inte fundera över anledningen till brådskan. Den är uppenbar:
Att spänna musklerna inför väljarna. Att visa att regeringen agerar för att trycka tillbaka den grova brottsligheten. Att i tv och radio och tidningar göra klart att Rosenbad inte gäspar åt skjutningarna och sprängningarna.
Sådana är nu politikens villkor. Handlingskraft ska visas, vare sig regeringen är blå eller röd.
Den som tror att säkerhetszonerna blir ett effektivt vapen mot den grova brottsligheten kommer dock att bli besviken.