Toppmilitären tittar trotsigt mot pressen
Han tittade trotsigt mot åhörarna, hon gömde sig under en filt.
Har de gjort sig skyldiga till brott mot rikets säkerhet?
Sal 8, Stockholms tingsrätt.
En medelåders kvinna med mörkblont hår i stram knut sitter med ryggen mot åhörarna.
Nyss hade hon händerna i bojor och en filt över huvudet, men den sa rådman Tomas Zander åt henne att ta av sig.
Mitt emot kvinnan sitter åklagarna Per Lindqvist och Mats Ljungqvist vid Riksenheten för säkerhetsmål, den strävsamma duo som nyligen höll i spionmålet mot Peyman Kia och dennes bror.
Möjligen har de rätt i sina påståenden. Möjligen har denna kvinna, anställd vid FRA, gjort sig skyldig till grov obehörig befattning med hemlig uppgift.
Vilket i så fall betyder att hon på ett eller annat sätt har hanterat hemligt material på ett sätt hon inte får göra och som hotar rikets säkerhet.
Det låter allvarligt, det är allvarligt, men det är långtifrån lika allvarligt som spioneri.
En spion kan dömas till livstid, den som döms för obehörig befattning med hemlig uppgift riskerar max fyra års fängelse.
Den grundläggande skillnaden är om en främmande makt har varit inblandad eller inte.
Stängda dörrar, pressen körs ut, 45 minuter senare släpps vi in igen, kvinnan har än en gång filten över huvudet.
Nyhetschefen larmar mig upphetsat att Svenska Dagbladet skriver att det är hon som är huvudmisstänkt.
Tiden får utvisa hur det ligger till med den saken, än vet vi inte mycket.
Men vi vet så mycket som att kvinnan nekar till anklagelserna och även om hon nu häktades är resan mot fällande dom lång och så länge inte motsatsen är bevisad ska hon anses vara oskyldig.
20 minuter senare, samma sal, en sal där en tidigare vd på Telia försvarat sig mot påståenden om miljardmutor, en 17-åring mumlat sig igenom anklagelser om mordet på Delta gym och en insideraffär med Ica-handlare rullats upp.
Maken, en högt uppsatt militär, rader av viktiga befattningar på sitt cv, har en helt annan inställning till situationen han befinner sig i än hustrun.
Häktets gröna kläder, grått hår, glasögon, en trotsig blick mot pressen, det är inte tal om att gömma sitt ansikte.
Proceduren upprepas, vi körs ut, sitter uttråkade på bänkar och stirrar i våra mobiler, någon talar i direktsändning i tv, en timme går, ytterligare en halvtimme, vi får komma in igen.
Mannen sträcker fram sina händer mot häktesvakter som befriar honom från handbojorna och han tittar än en gång mott åhörarna innan han sätter sig och rådman Zander meddelar att bevisen är tillräckliga för häktning.
Hans advokat, Thomas Olsson, möter pressen efteråt, han står utanför salen och säger att han inte tycker att bevisen är tillräckliga för häktning, i övrigt kan han inte ge några kommentarer, yppandeförbud.
Vilka slutsatser finns att dra?
Normalt brukar Säpo hålla på länge, ibland i åratal, med utredningar av det här slaget innan misstänkt grips.
Så är inte fallet denna gång, åklagarna hävdar att brottet började begås i juni, tillslag mindre än ett halvår senare.
Jag vet inte vad det betyder. Men någonting betyder det.
Kanske kände sig utredarna så säkra att de inte behövde vänta längre. Kanske var de av ett eller annat skäl tvungna att slå till nu. Kanske finns det någon annan förklaring.
Hur detta nu än slutar, vad som än visar sig vara sant, vare sig de är skyldiga eller ej, kommer ingenting någonting bli sig likt igen för denne man och denna kvinna.
Det kommer för återstoden av deras liv finnas ett före och ett efter den där tidiga morgonen då dörren till våningen på Östermalm bröts upp och en insatsstyrka stormade in.