Rätt att hålla rättegången om mordet på Ida bakom stängda dörrar
Att hålla rättegången om mordet på Ida bakom stängda dörrar var rätt beslut.
Dels följer domstolen lagen, dels blir det lättare för den misstänkte 19-åringen att berätta.
Arlanda är den största salen i Attunda tingsrätt, vilket inte hindrar att den visade sig vara alldeles för liten för det rättsliga efterspelet av ett mycket uppmärksammat mord.
Journalister svor över att de inte blev insläppta, men så fanns det också åhörare som i mörker och kyla hade köat utanför domstolens port sedan halv åtta på morgonen för att vara säkra på att få plats.
Strax efter nio, några minuter försenat, fördes den unge mannen in mellan två vakter och med händerna fängslade.
Häktets gröna kläder, blont snaggat hår, armbågarna i bordet, hakan vilande mot knogarna, neutral blick.
Han står inför rätta misstänkt för mord, försök till grov våldtäkt och brott mot griftefriden. Ett annat sätt att uttrycka saken är att han redan vid 19 års ålder har förstört sitt liv.
På andra sidan salen satt flickans föräldrar. De tittade på honom. Han vek ner med blicken.
Ska rättegången hållas inom stängda dörrar? inledde rådman Anna Flodin med att ställa rättens parter. En fråga som det inte finns något självklart svar på.
Åklagare Robert Näppi förklarade att han inte ville att vissa delar skulle vara offentliga, men att det å andra sidan rör sig om ett mycket allvarligt brott och att allmänheten ska ha rätt till insyn. Det är ett bra argument.
Den mördade flickans föräldrar, själva på plats, förklarade via sitt ombud att även de ville att förhören med den unge mannen ska ske inför publik.
Deras dotter finns inte längre och deras åsikt i frågan finns det all anledning att ta hänsyn till.
Försvarsadvokat Sofia Björksten åberopade Lagen om unga lagöverträdare och yrkade på stängda dörrar, varefter rätten körde ut oss alla för att överlägga.
Att det tog trekvart innan vi släpptes in igen vittnar om att det inte var ett enkelt beslut att gå på försvarets linje. Rätten var inte heller enig.
Klockan var närmare elva då den tre dagar långa processen var över för journalister och allmänhet då vi än en gång blev utkörda. Vissa muttrade, andra suckade, tv-kameror slogs på och reportrar rapporterade.
Att processer i grund och botten är offentliga är en viktig princip. En anständig nation dömer inte människor efter sammanträden i hemlighet. I insynen ligger en grundläggande kontrollfunktion: staten ska inte kunna beröva oss vår frihet utan bevis.
Men undantag måste få finnas. Integriteten för ett offer som har utsatts för en grov våldtäkt är viktigare än allmänhetens rätt att få veta, för att ta ett exempel.
Ett annat exempel rör unga brottslingar. Lagen är tydlig:
"Om offentlighet vid förhandling i mål mot den som inte har fyllt tjugoett år är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet den tilltalade kan antas bli föremål för, får rätten förordna att målet skall handläggas inom stängda dörrar".
Med det stora intresse som tidningar, radio och tv har visat denna rättegång är det svårt att säga någonting annat än att uppmärksamheten är till uppenbar olägenhet för 19-åringen.
Tingsrätten följde med andra ord lagen. Det må låta svårsmält att hans önskemål vägde tyngre än Idas föräldrars, men jag tror att rättegången tjänar på det.
Han är ung och det är konstaterat att han lider av en psykisk störning. Troligen är det lättare för honom att berätta om brotten om han får lugn och ro och slipper den press som medienärvaron innebär. Så kommer vi sanningen om detta vedervärdiga brott närmast.
Om ondskan sägs att den är banal. Möjligen är detta en ond man. Möjligen är han sjuk. Möjligen kommer domen att bringa klarhet.