Världens mest förnedrande life hack
Ibland märker du redan på personens sätt att ta kontakt att det här kanske inte är något för dig. Till denna kategori hör de män som byter ut ett artigt handslag mot ett snabbt och väl påfluget närmande. Utan chans att känna av personen eller situationen signaleras på en gång att ditt samtycke varken är efterfrågat eller relevant. Dessa personer är inte sällan mycket efterhängsna. Så till den grad att jag misstänker att de lever efter mottot ”Trägen vinner”. Men eftersom jag snarare lever efter devisen ”Om du tar mig på röven innan du ens initierat ögonkontakt så kan du dra åt helvete” så drar vi inte alltid jämt med varann. Det är dock inte bara dessa mäns bristande respekt för andras integritet (vilken de framgångslöst försöker skyla med framfusighet och skylla på libido) som stör mig. Utan även dessa mäns totala ointresse för att lyssna på ett nej.
Uttalade nej som: Nej, jag vill inte att du tar på min kropp. Nej, jag vill inte följa med dig någonstans. Nej, jag vill inte bli vän med dig på Facebook. Nej, jag vill inte att du köper en drink till mig och därefter anser att jag är skyldig dig att prata, dansa, hångla, ligga.
Eller nej som gestaltar sig i att byta plats, låsa in sig på toaletten, söka skydd hos sina tjejkompisar, ge irriterade blickar, undvika ögonkontakt, dansa bort från dig, ta bort dina händer eller på andra tydliga sätt visa att kontakten inte är välkommen.
I dessa tider kan ingen förneka att det finns allt för många personer där ute som inte respekterar ett nej. Och här ska vi vara noga med att inte vifta bort oönskade raggningsförsök som bara harmlösa, fumliga parningslekar. Övertramp blir till övergrepp om någon inte bryr sig om någon annans samtycke.
Vi får inte tro att det bara är berusade människor i dämpad belysning, ackompanjerade av de senaste houselåtarna som har svårt att ta ett nej. Stäng av musiken och tänd lampan så är problemet löst! Så är tyvärr inte fallet.
Taxichaufförer som från ingenstans lägger en hand på ditt lår. Män som förföljer dig på stan trots att du redan sagt att du inte vill ge ut ditt telefonnummer. Kollegor som gör åtskilliga närmanden trots att du meddelat att du inte är intresserad.
Det finns dock en enkel utväg, en utväg som belyser hela problemet. Den består av en mening som väger tyngre än alla nej i hela världen. Något som dessa män värderar mer än både ditt samtycke, ditt obehag och dina tårar – tillsammans. Nej:et av alla nej. Meningarnas mening:
Jag har pojkvän.
Lögn eller inte, de orden förändrar allt. Som vore de en trollformel uppenbarar sig på ett magiskt vis en icke existerande respekt och i många fall backar mannen undan. Men respekten är inte för dig – hur mycket du än trollar. Den är varken för dig som kvinna eller som människa. Respekten är för mannen som han anser att du tillhör. Du är upptagen. En annan mans hona.
Jag svor för några år sen att aldrig dra den undanflykten igen. Jag skulle visa att mitt nej räckte och skulle respekteras. Om inte annat visa det för mig själv. Att jag varken behöver förklara eller ursäkta mig. Att meddela att jag inte är intresserad ska, borde och måste vara tillräckligt. Men som så många gånger när principer möter verkligheten känns det inte lika svart-vitt.
Den verkliga verkligheten där man kan känna sig hotad eller i beroendeställning. I en taxi utomlands där jag svarade den påflugna chauffören att jag var gift för att han skulle sluta.
I en säng där min vän sov med sin bästa killkompis som började stöta på henne. Hon tog bort hans händer och sa att hon inte ville men han slutade inte förrän hon påminde honom om att hon har pojkvän. I ett klassrum där en kille hotade att slänga ut min väns mobil genom fönstret om han inte fick hennes nummer. I en passkontroll där en man i militäruniform började ragga medan han höll i mitt pass. ”Nej, tyvärr jag har pojkvän” hör jag mig själv säga och le fastän jag vill spy av förnedring. Så varför gör vi det då?
Jo, för att det är enkelt och för att det fungerar. Och för att vi så många gånger har provat att bara rakt upp och ner svara att vi inte är intresserade eller vill bli lämnade ifred – men utan framgång. En trevlig konversation kan tvärvända till att han känns hotfull och kallar dig en jävla fitta. En annan man fortsätter att hänga efter dig, ta på dig eller tjata om ditt telefonnummer och ignorerar helt vad du svarat.
Vi gör det för att överleva. För att vi inte alltid orkar tjafsa, utbilda, stå upp för oss själva eller är rädda att det bara blir värre. Och det är okej. För även om jag åter igen lovar mig själv att inte dra den undanflykten fler gånger (för min och andra kvinnors skull) så ser jag inte det löftet som lösningen. Lösningen är att dessa män, som skiter i kvinnors vilja, får syn på sitt respektlösa beteende, ändrar på det och börjar bete sig.