Världens bästa skola måste vara vårt mål
Personligen anser jag att graffiti är en lika charmig del i gatumiljön som hundbajs eller spyor. Men eftersom både hundbajs och spyor har sin etablerade plats i konsten är det ingen idé att diskutera frågan om konst eller icke. Bättre att prata om fult och vackert.
Jag är enormt trött på klotter. Man kommer fram till en busshållplats men det är omöjligt att läsa tidtabellen eftersom den är helt övermålad med breda svarta streck som i bästa fall bildar något slags symbol men oftast bara är ett snabbt hjärnsläpp från en vandaliserande slyngel. När det är som värst känner jag mig som Michael Douglas i "Falling Down" - en grisk gubbjävel som fått nog.
Det lär finnas en distinktion mellan klotter (den primitiva formen av sprayande) och graffiti (konst). Jag är inte kapabel att avgöra var gränsen går, och det är ingen annan heller. Däremot vet jag att gränsen är överskriden.
Det är få nutida företeelser som imponerar så lite som graffiti. Det skulle i så fall vara den uppmärksamhet som förlänas de så kallade graffitikonstnärerna. Ni vet dom där ljusskygga snubbarna i luvor och huvor som "lever för sin konst" och "bara vill få möjlighet att uttrycka sig".
Ingen har hittills lyckats förklara exakt - eller ens diffust - vad det är man uttrycker genom att spruta upp tusentals kronor sprayfärg mot en husvägg eller en tunnelbanevagn. Men eftersom det räcker att påstå att man uttrycker sig så behöver graffitiartisterna aldrig formulera sig mer än genom svepande handrörelser med sprayburken.
Jag har faktiskt svårt att förstå varför inga riktiga konstnärer reagerar på
att bli associerade med
eländet.
Och på radion igår kunde vi höra kulturministern själv lovsjunga graffitin och det fria konstutövandet. Fritt fram alltså för några få att efter eget huvud fortsätta dekorera vår gemensamma miljö. Dock utan att vi efterfrågat det.
Men okej, i år är det val och nu gäller det att hugga på allt. Finns det populistiska poäng att hämta så drar sig ingen för det. Tror dock inte att Ulvskog har så mycket att vinna då hon tar ställning för rätten att kladda.
När jag ändå är på det
humöret kan vi lika
gärna fortsätta med samhällets sönderfall. För så känns det ju, nu när tågens avgång och ankomst verkar styras av Bingolotto, när nordisk
vinter förvandlar Sveriges
huvudstad till krisområde, när postkontoren packar ihop likt utvandrare och när programledaren i radioapparatens mindless mega mix glatt utbrister: "Va, har Norge tillhört Sverige - det hade jag ingen aning om!" Att en programledare i radio tillåts briljera med sin obildning är ännu ett tecken på nedrustningen av den intellektuella infrastrukturen. Den går hand i hand med det övriga förfallet.
Jag drabbas allt oftare av en otäck känsla av att saker och ting eroderar mitt framför näsan på oss. Eller monteras ned, som det heter på nysvenska.
Vård, skola, omsorg mässades intensivt i hela den förra valrörelsen, men några egentliga förbättringar har åtminstone inte jag kunnat registrera.
Däremot snappade jag upp ännu en sån där förbiflimrande nyhetsuppgift som, lagd till det stora pusslet, bekräftar den
dova bilden av söndring: två tredjedelar av landets föräldrar har redan köpt egna sjukvårdsförsäkringar till sina skolbarn. Uppenbarligen har vi tappat tron på det offentliga Sverige, och de enda som inte verkar ha förstått allvaret i detta är våra politiker.
Nu ska vi ge en ny skolminister chansen att styra upp den verksamheten.
Skolan är nyckeln till framtidens framgång. Vad vore då en rimlig ambition för nationens framtida skolpolitik under Östros? Vad vill vi att han ska säga?
"Vår målsättning är att Sverige ska ha världens sjunde bästa skola?" Eller tolfte. Ens att sikta på tredje plats låter ju som en defensiv strategi.
Jag har svårt att se att målet ska vara något annat än att skapa världens bästa skola. Varför ska vi nöja oss med mindre?
För att vi vant oss? Som vi vant oss vid klotter.