Rejäla skandaler och alla galningar - vi behöver dem
Det är inte mycket med det brittiska överhuset numera. Ett gäng avdankade karriärister. Det brukade bestå av hederliga kufar. Min favorit är Brinsley Le Poer Trench, den åttonde earlen av Clancarty. Han ärvde platsen i överhuset när hans halvbror dog 1975.
Earlen av Clancarty var av gammal familj. Riktigt gammal. Han spårade sin släkt tillbaka till år 63 000 före Kristus, då rymdvarelser hade landat på jorden. De var, bedyrade earlen, hans förfäder.
Det var inte ett försök att göra sig märkvärdig. Earlen påstod att människor i allmänhet var utomjordingar. Om de inte kom från den högt stående civilisationen i jordens ihåliga inre, förstås. Det fanns sju eller åtta tunnlar från världen i jordens innandöme upp till jordytan. En på Nordpolen, en annan på Sydpolen. Ett par i Tibet. För övrigt hade Edens lustgård legat på Mars.
Håret reser sig på en del, när de tänker sig att sådana galningar har del av lagstiftningsprocessen. Jag är mer oroad över vad fullständigt friska, förslagna och makthungriga karriärpolitiker hittar på. Men när jag läser om "liderlige lord Sewel" känner jag ändå visst hopp.
Lord Sewel hör till de politiskt utnämnda uppkomlingar som numera dominerar överhuset. Han har antagligen inga tokiga idéer. Men i söndags publicerade en slasktidning bilder och videoklipp av lorden, när han sniffade i sig kokain från en prostituerads bröst. På andra bilder var han iklädd orange bh och läderjacka. Han passade på att tala illa om i stort sett alla politiker av rang. Premiärminister Cameron och Londons borgmästare Boris Johnson avfärdade han som överklasstöntar. De som slåss om platsen som labourledare var mestadels idioter. Och Tony Blair, som gav lord Sewel hans titel och överhusplats, gick i krig eftersom han "förälskade sig i George W Bush".
Detta alltså från en vice talman i överhuset, som också varit vicerektor på Aberdeens universitet, jordbruks- och fiskeminister under labour och dessutom, fram till i måndags, ordförande i överhusets etikkommitté.
Han har förstås fått lämna allt. Men vet ni vad den verkliga behållningen av skandalen är? Den är att den avslöjar alla dessa förnärmade, sippa sedlighetsivrare. De som slog ned på den liderlige lorden med gammaltestamentligt allvar och hämndlystenhet.
Det är just därför vi behöver galningar och rejäla skandaler: de påminner oss om hur gräsliga alla allvarsamma och anständiga politiker och journalister är.