Snälla Anna, lämna din pojkvän – nu!
Min kompis lever i helvetet. Vi kan kalla henne Anna. Förra året märkte jag hur Anna började förändras när hon träffade en ny kille, men jag trodde att det handlade om nyförälskelse. Först. Sen hände något annat.
Anna ville aldrig gå ut, hann aldrig ses. Hon slutade dricka, hade strikta knutar i håret och klädde sig annorlunda. För några månader sen insåg jag att något måste vara fel, så när hennes kille var bortrest ställde jag henne mot väggen. I två timmar nekade hon, men till sist gick det inte längre.
Hon berättade allt, om hur hon först hade gått på hans prat om att svartsjuka är kärlek och passion. En svartsjuka som snart hade gått över i förbud, tvång och regler.
Det är svårt att skriva om det här. Hur kunde hon manipuleras så hårt av någon som sa sig älska henne? Hon visste inte själv.
Anna visade mig ett papper killen skrivit och där var dom, reglerna, svart på vitt:
Du får inte gå ut på krogen utan att jag är med.
Ska du träffa kompisar måste ni vara hemma hos oss.
Du får inte äta banan, glass eller klubbor utomhus.
Du får bara ha tajta kläder, utsläppt hår, rosa eller rött läppstift när du är hemma.
Max 5 cm klack på alla skor.
Inga kjolar, alltid byxor. Utom hemma då.
Dina lösenord, sms, mejl och brev är våra.
Jag ville bara kräkas. Så uträknat, så in i minsta detalj omyndigförklarande, kontrollerande och förminskande. Så förlegat och förtryckande. Jag menar banan, glass och klubbor? Klädregler, klackar?
Lappen var som ur en kass b-film. Riktigt sjukt. Han måste tro att han äger henne.
Jag frågade hur hon kunnat finna sig i det, varför hon inte bett om hjälp. Det var förnekelsen så klart, men framför allt skammen. För inte nog med reglerna, hon berättade att han tagit hennes pengar också, tagit lån i hennes namn med förfalskad namnteckning.
Jag blev argare och argare. Men samtidigt, vad kan jag göra mer än att finnas där, peppa och stötta henne? Jag fick lova att inte berätta för någon, och hon lovade att bryta upp nu genast. Hon grät och vi skildes.
Trots allt det hemska jag fått höra kände jag hopp för henne, tystnaden var bruten, sanningen var framme och det fanns ingen återvändo. Trodde jag.
Jag har inte hört av henne sen dess, hon svarar varken på sms, mejl eller i sin mobil när jag ringer. Vår gemensamma vänner säger att hon är som vanligt och att dom inte förstår vad hon har emot mig helt plötsligt.
Jag tror att jag har hamnat på regellistan.
Man kan aldrig förändra en människa, genom att styra och kontrollera stöter man henne bara längre ifrån sig.
Ett bra förhållande håller aldrig någon fången. Kärleken ska vara fri.
Snälla, Anna om du läser detta: lämna honom! Du kan bo hos mig. Och känner du igen dig, lämna förhållandet – nu!