Tragiskt när hemmafrun tror att hon är radikal
Det började med saffranssemlorna i oktober och fortsatte med glöggdukningen, de rödvita textilierna och nyponkransarna. Nu sitter hon där på omslagen till tidskrifter som Lantliv och Drömhem och i oräkneliga shabby-chic-bloggar på nätet: Julkvinnan.
Iklädd toftad ullkofta med lädersnodd, och hemmahörande på en sörmländsk 1700-talsgård har Julkvinnan blivit vår mest pålitliga tradition.
Enligt inredningsmagasinen börjar hon organisera årets julpynt i slutet av semestern, broderar tio jullöpare innan första advent och binder dörrkransar av hundratals små torkade löv från den egna köksträdgården.
Det heter inte att hon pysslar. Hon ”gör jul”.
Och för detta krävs inte bara ett rymligt lantkök och väldigt mycket pengar – endast linneduken till julbordet kostar enligt Allt i hemmet ett par tusenlappar. Julkvinnan har dessutom oändligt med tid.
Jag vet inte om folk tar ledigt från jobbet i två månader för att virka tomtegirlanger. Men julen verkar ha blivit en av många ursäkter för moderna kvinnor att få leka hemmafru.
Förutom Julkvinnan har vi till exempel den omdebatterade Cupcake-kvinnan, hon som dekorerar muffins med strössel och glasyr.
Men det de har gemensamt är inte att de bakar med förkläde, utan att de tror att de är radikala.
Anledningen att jag stör mig på dessa käcka hushållerskor är att de låtsas att de bryter något sorts känsligt tabu genom att ställa sig vid spisen med ett leende. Som om de vore en utsatt minoritetskultur.
DN-journalisten Helena Lindblad verkar till exempel ha fått för sig att hon är lite rebellisk när hon berättar att hon drömmer om att kunna baka perfekta, smörstinna kardemummabullar (DN 1/11). ”Det är hemmafrukonst det” triumferar Lindblad, som om hon lagt fram ett feministiskt ställningstagande.
Kära nån.
Visst kunde det ha funnits något kittlande med konservativa kvinnoroller. Om det inte vore så att de blivit normen.
Vi har till och med en regering som är så ointresserad av jämställdhet att man är beredd att betala för att kvinnor ska hålla sig till köksregionen i? stället för att arbeta. Vårdnadsbidraget, en sorts cupcake-peng, är en ren hyllning till hemmafruidealet. Att röra i grytor och byta knäckrecept kan i dag knappast beskrivas som en motståndsrörelse.