Svenska män med känsliga ollon har en tondöv approach

Förhuden har plötsligt seglat upp som den mest exponerade kroppsdelen i medierna, efter centerstämmans uppmärksammade beslut att verka för ett förbud mot manlig omskärelse.

Sättet på vilket åsiktsmaskineriet tagit sig an denna på alla sätt känsliga punkt saknar verkligen inte underhållningsvärde.

De medicinsk-hygieniska konsekvenserna av manlig omskärelse är omstridda. Det finns forskning som visar att det hämmar spridningen av flera könssjukdomar, Hans Rosling var anhängare av manlig omskärelse som en effektiv, om än kontroversiell, metod i kampen mot HIV-epidemin på det södra halvklotet. Det finns studier som pekar på att den sexuella sensitiviteten minskar något vid omskärelse, och det finns resultat som hävdar att så inte är fallet. Det finns, numera, texter av Expressens Jens Liljestrand som berättar om ”allt det ljuvliga som ryms i det där fuktiga, kladdiga plommonet av kött”. Paus för andakt.

 

Den politiska debatten har mestadels handlat om var gränsen mellan staten och föräldrarnas frihet att uppfostra barn går. Kan man vara för religiösa friskolor och mot manlig omskärelse? Mot att flickor ska bära slöja, men för att avlägsna förhuden på spädbarn?

Det finns, kan vi konstatera, olika ingångar i frågan, men det är ett perspektiv som konsekvent hastas förbi i debatten: Vad är poängen med religiösa praktiker i det sekulära samhället?

 

När vi pratar om etniska minoritetsgrupper i Sverige är det nästan uteslutande med utgångspunkten att deras tro och traditioner är ett nödvändigt ont att förhålla sig till, en följd av flyktingströmmar och invandring som vi i viss mån tvingas acceptera. Huruvida religiositet över huvud taget har ett värde i sig, att utövandet och riterna fungerar som ett meningsfullt kitt för de troende, lämnas i bästa fall åt någon från Svenska kyrkan att fundera kring.

”Det är enkelt, man skär inte i bebisars kroppar!”, har varit ett återkommande argument mot manlig omskärelse de senaste dagarna. Barnperspektivet är kanske den svenskaste värdering vi har och det bör vara en källa till stolthet. Det betyder inte att ett svenskt förbud av manlig omskärelse – i så fall det första kända i världen – inte samtidigt skulle innebära en praktisk inskränkning av religionsfriheten, den kanske mest radikala i sitt slag i hela västvärlden.

 

Jag vill tro att de flesta som yrvaket kallat ingreppet för ”barbari” och ”övergrepp” de senaste dagarna inte förstår våldsamheten i sina utsagor. Utöver skammandet av den majoritet omskurna män som inte upplever – eller åtminstone inte uttrycker – något som helst obehag eller stympning, är det en argumentation som flörtar med xenofobi i en tid där både judar och muslimer upplever allvarliga existentiella hot mot sin livsstil. Att kalla manlig omskärelse för barbari är i förlängningen att utmåla en stor grupp människor i samhället som barbarer, trots att de fullföljt en sed som svensk lagstiftning fram till nu inte haft några problem med och som en majoritet av riksdagspartierna ställer sig bakom. Man måste vara försiktig med orden också kring fenomen som man inte fullt ut förstår.

 

Vi skulle kunna börja med att erkänna att frågan är komplex. Alla röster måste få höras förstås; de medicinska, de juridiska, de troende och de män som beklagar sina föräldrars beslut att låta omskära dem som barn.

Men om det sekulära Sverige fortsätter odla sin totalt tondöva approach till tro och religion riskerar vi snart att betraktas som en intolerant provinsiell avkrok där det inte går att andas och leva för någon annan än oss inbitna agnostiker.

Det måste också svenska män med ack så känsliga ollon förstå.