90-talets stålbad är tillbaka helt i onödan
En ganska märklig sak pågår just nu i Sverige, och kanske går allt att spåra till en mans kränkta ego för snart 30 år sedan.
När Göran Persson, då finansminister, 1995 satte sig på planet till New York var han ännu inte känd som HSB – Han Som Bestämmer utan snarare HSBP – Han Som Behöver Pengar. Varför beskrivs rätt bra i en skrift med titeln: “Finans- och penningpolitiskt bokslut för 1990-talet.”
”Underskottet i de offentliga finanserna uppgick till 11,9 procent av BNP 1993. Statsskulden hade vid årets slut ökat till 1 132 miljarder vilket motsvarade 76 procent av BNP. Var tredje utgiftskrona i statsbudgeten var lånad och ungefär en tredjedel av utgifterna var räntebetalningar på statsskulden.” Med andra ord: av med mössan och på med säljsnacket.
Roligt blev det inte.
Göran Perssons beskrivning av det förödmjukande mötet med “flinande 25-åriga finansvalpar” är klassisk.
Traumat lade grunden till en ny doktrin i svensk ekonomisk politik som kan sammanfattas med orden: aldrig igen.
Först inleddes en storstädning av statsfinanserna, totalt stärktes budgeten med 128 miljarder, eller 8 procent av BNP. Hälften av pengarna togs in via höjda skatter och resten genom smärtsamma besparingar i välfärden.
Men Göran Perssons upplevda skam har levt vidare som en slags fantomsmärta ända fram till i dag och gjort att alla finansministrar oavsett politisk färg hållit hårt i pengarna.
Mellan 1995 och 2021 sjönk den offentliga sektorns utgifter i Sverige som andel av BNP från 63 till 49,5 procent. I pengar handlar det om att välfärden har runt 800 miljarder mindre att röra med sig. Varje år.
Men det räcker uppenbarligen inte. 2023 har finansdepartementet plockat fram de blankaste sparknivarna från Göran Perssons tid.
I princip varje dag trillar det in nyheter om att sjukhus varslar, skolor drar ned, äldreboenden stängs, myndigheter sparar och socialtjänster bantas.
Enligt organisationen SKR är läget det värsta sedan 90-talskrisen.
Det sammanlagda underskottet i kommuner och regioner spås bli mer än 30 miljarder 2024 vilket tvingar fram stora besparingar.
Det borde få även en ytligt samhällsintresserad medborgare att haja till.
Fallande resultat i PISA, en numera världsberömd gängkriminalitet och svidande kritik mot samtliga svenska sjukhus i en nationell granskning antyder att kroniska överinvesteringar inte utgör den största plågan i vård, skola och socialtjänst.
Vad är det då som pågår?
Det handlar om en helt igenom konstruerad kris.
Mellan 2021 och 2023 stiger statens utgifter med 42 miljarder kronor, enligt regeringens siffror. Om utläggen följt med inflationen hade ökningen istället varit 177 miljarder.
Mellanskillnaden, 135 miljarder kronor, är i praktiken en neddragning.
Räknat i kronor övertrumfar den 90-talets sparprogram och uttryckt i BNP motsvarar den 2,3 procent, en mycket hög siffra.
Samtidigt ökas utgifterna kraftigt inom vissa delar av statsapparaten, framförallt till rättsväsendet och försvaret.
Desto mindre går till annat. Slås statsanslagen till hälso- och sjukvård och bidrag till kommuner samman kommer de tillsammans att öka med exakt noll procent mellan 2022 och 2026, enligt regeringens prognos.
Justerat för inflation handlar det om en minskning med 47 miljarder eller hela 17 procent.
Göran Persson, du kan byta om så ses vi vid bussen.
Hur har då Sverige ännu en gång hamnat i ett läge där vi är tvungna att skära?
Svaret är att det har vi inte.
2023 är statens balansräkning lika nära besläktad med 90-talets som ett glas champagne med kolsyrat avloppsvatten.
Enligt Riksgälden är statens skuld i skrivande stund 979 miljarder eller 16 procent av BNP.
Motivet till sparprogrammet är att nuvarande regering inte vill driva upp inflationen. Det är en politik med svagt för att inte säga obefintligt empiriskt stöd.
I Europa och USA har inflationen fallit mycket snabbare än hos oss, trots skyhöga budgetunderskott.
Men det blir ännu konstigare.
I långt över ett decennium har ekonomer och experter pekat på att Sverige borde utnyttja de starka finanserna till att rusta för framtiden.
Under alla år med nollränta var det en boll serverad på mållinjen, redo att rullas in av en regering med minsta omsorg om landet. Inget har hänt.
Fram till nu.
Häromveckan fick KD-partiledaren Ebba Busch oväntat syre och vädrade den briljanta idén att Sveriges borde börja investera.
Två frågor infinner sig. På vilket sätt tycker Ebba Busch att de satsningar som inte gjordes när statens lånekostnad var noll framstår som smartare när räntan är 2,5 procent? Och om underskott är okej, varför inte börja i går och undvika en rätt onödig och kortsiktig nedmontering av välfärden?
Men även om det är lätt att raljera är utspelet ändå ett steg i rätt riktning.
Alla är inte glada. Ångesten är påtaglig inom vänsterblocket i svensk politik. Ska högern sno åt sig det som borde varit ett socialdemokratiskt projekt? Tydligen.
Ledningen för S har nyligen publicerat en rad rapporter som ska förklara decenniers kräftgång i opinionen.
Här kommer en mycket kort men å andra sidan gratis analys: Skyll. Er. Själva.
Ni borde ha låtit Göran Perssons spöke ha gått i pension för länge sedan.