Det är hemskt att ha barn

Det är hemskt att ha barn.

Det är hemskt för att man stressar, gråter, lider, våndas, räds och blir arg.

Det är hemskt för att man vet att en av två saker kommer inträffa: antingen dör jag ifrån dem eller så dör de ifrån mig. Någon av oss måste lämna den andre med näsan i vädret.

Och ändå valde jag barn.

Fem gånger.

Jag tror att folk blir irriterade när jag nämner att jag har fem barn. Som om jag mallar mig bara genom att säga siffran.

Jag är mallig.

Men jag är inte en bättre mamma för att jag har många barn. Det funkar inte så.

Det hjälper inte att folk retoriskt frågar ”Hur gör du?” Jag är inte en bättre eller sämre mamma än någon annan.

Men jag är lyckligare.

För nu vet jag.

Madelaine Levy skriver i SvD den 24/11 ”I ensamheten med barnen väcks min största skräck”.

Precis som Madeleine så har jag en ettåring och en femåring. Jag har också en tioåring, en fjortonåring och en sextonåring. Jag har alla åldrar och alla problem på samma gång. Men jag har också allt det fina. Och framför allt. Jag har en ettåring. Ett sista litet gossebarn som pillar på allt, slickar på allt, snorar på allt och slutligen ramlar ner från allt.

Det är så livsfarligt och halsbrytande och svettigt. Har jag gjort det här fyra gånger förut? Hur orkade jag? Hur orkar jag nu? Det gör jag inte. Inte egentligen.

Ibland vaknar han klockan halv fyra och sätter sig rak som ett vattenpass i sängen mellan sin far och mig. Först är han alldeles tyst. Han har nog somnat sittande, ljuger jag för mig själv. Sedan bryter han gryningstimmans svarta sudd genom att stöta ut vokaler som för att se om de studsar tillbaka mot garderobsväggarna. Det gör de.

Jag vet inte, men det är som om min motståndskraft inte kan ta slut. Jag pressar ner honom hos mig, drar handen över hans hår, nynnar på lägsta oktaven i lägsta takten. Tråkigt ska man nynna, de ska inte undra vad som händer i nästa vers.

Det känns alltid som ett hav av trassliga lakan och tid, men till slut stillnar han. Ibland kilar han in sin hand mellan mina bröst. Då saknar jag amningen.

Och varje tänker gång jag högt för mig själv: Jag ska minnas denna stund.

För det lär komma en tid när jag ser tillbaka på den här närheten och känner vemod.

Vemod. Denna hårboll i glädjens avlopp.

Jag trycker hans kind mot min. Du är det vackraste barn jag har sett. Du är det finaste jag har upplevt. Och inget samtal, ingen middag, ingen sällskap kan jämföras med dig.

Nu var den här texten tänkt att bemöta Madelaine Levy, och i stället har jag vulgovältrat mig i min kärlek till det minsta barnet.

Jag har egentligen bara ett budskap till Madelaine.

Det kommer en tid då du inser att ögonblicket då du låg och andades det där lilla stycket i nacken var en blinkning i universum. Och nu är det över.

Och vad värre är:

Stycket var din allra bästa vän.


Mingelgaranti:

Vid femtio år fyllda blev en av Sveriges bästa röster mamma igen och på Mamagalan för en vecka sedan prisades Titiyo som Årets Comeback mama. Hjälp med graviditeten fick hon på Ava Peter-kliniken …

Yngelgaranti:

… som nu erbjuder pengarna tillbaka om du inte får en bebis. #BabyBornOrMoneyBack, och jag finner det lika delar besynnerligt och självklart.