Även i ett demokratiskt Spanien är en Berra mardrömmen

Vänner och respektabla bekanta hade länge sagt oss att Mallorca numera var en alldeles utmärkt tillflykt undan svensk sommarkyla: perfekt väder, vacker natur, mat, vin och service i toppklass.

Ingenting av detta skulle visa sig vara osant. Det var dags att avsluta mer än ett halvt århundrades bojkott. Oviljan mot Spanien i allmänhet och Mallorca i synnerhet är djupt inympad i såna som jag, eller förhoppningsvis de flesta anständiga människor. Det har med politiken att göra.

Under den fascistiska Francodiktaturen kunde man ju inte resa till Spanien. Nåja, det beror lite på vem ”man” är. Under Francos regim var ”Mallis” svenskarnas resmål nummer ett. Nummer två var ”Kanarieholmarna” och nummer tre Malaga. 1973, under den döende spanska fascismens blodiga kulmen på förföljelsen mot alla politiska motståndare, basker, katalaner, vänsterfolk och homosexuella, gjorde Sylvia Vrethammar sin största succé med låten Eviva España, i Sverige som
i England. Engelsmännen var och är lika ivriga spanienresenärer som svenskarna.

Men det var alltså då det. Franco dog faktiskt 1975, det betyder att de flesta medborgarna i dagens Spanien inte ens var födda under den svarta tiden.

”Man” borde alltså ha kommit över sin historiska motvilja. Men sen, 1980, kom det där nästan lika avskräckande med Sven Melander. Eller rättare sagt hans förfärliga rollgestalt ”Berra Olsson” i Lasse Åbergs film ”Sällskapsresan”. Även i ett numera demokratiskt Spanien är Berra Olsson en mardröm som granne på planet eller på stranden eller än värre på krogen. I all synnerhet om Berra Olsson uppträder i flock.

Vänner och respektabla bekanta försäkrade att det fanns hotell, stränder och krogar där ingen Berra Olsson syntes till. Och så kunde man ju alltid flyga reguljärt.

Så det gjorde vi, det äldre kultiverade paret, och träffade till och med anständiga bekanta på planet ner där alla
passagerarna var nyktra och ingen ens avlägset lik Berra Olsson.

Och snart visade sig allt som vänner och anständiga bekanta försäkrat vara sant beträffande väder, vind, service, mat och vin och strålande utsikt.

Det var bara det att vi uppvisade samma förunderliga brist på observationsförmåga som jag minns hos somliga kamrater som återvände med ljusstrålande rapporter från paradisen i Kina, Albanien och till och med Pol Pots Kambodja.

På utflykt i hyrbil blev vi visserligen lätt förundrade av att det visade sig omöjligt att bada på Mallorca, utom vid hotellets privata strand. Alla småvägar ner mot havet var blockerade av parkerade bilar i ett par kilometer. Och visst var trafiken besvärlig. Men det skyllde vi på idiotiska engelsmän som fick svårt med ratten på fel sida och högertrafik. Och när vi såg graffiti som uppmanade alla turister att åka hem uppfattade vi det som skämt. För vad vore Mallorca utan turister? Vi återvände tryggt till hotellets privata strand och sobra restauranger. Ingenting begrep vi.

Förrän vid hemkomsten. Och nu kommer den bittraste av ironier. På Arlanda möttes vi av ett stort avslöjande reportage i den andra kvällstidningen, ”om sanningen ska fram”.

Mallorca är obetydligt större än Gotland men på Mallorca rullar 100 000 hyrbilar och dit kommer 15 miljoner turister varje år. Tänk 90  000 hyrbilar och 13 miljoner turister på Gotland och vad det skulle betyda för vattenförsörjningen, slitage på naturen och fastighetspriserna. En Almedalsvecka tiodubblad som dessutom varade i åtta månader. Och av dessa turister vore en majoritet Berra Olsson från antingen Sverige eller England. Varje gotländsk strand måste följaktligen städas varje morgon från tonvis av spyor, kondomer och tomglas.

Gotland kommer att klara sig undan detta helvete tack vare badtemperaturer mellan 12 och 15 grader och kalla återkommande regn. Men Mallorca?

Som svensk lyxturist ställs man inför en del svårbemästrade problem när det gäller den vackra ön Mallorca. Först var det det där med Franco och fascismen. Sen oregerliga flockar av Berra Olsson. Och slutligen detta att man förstör Mallorca om man reser dit.

Vår nästa sommarresa går till Jämtland.

För övrigt anser jag att...

... det måste vara något hör- eller översättningsfel med uttrycket ”hon är ingen duvunge”. Det borde heta dununge, hjälplösa varelser som ännu inte fått fjädrar.

... Janne Josefssons föreställningar om att svenska bibliotek bränner böcker av politiska skäl börjar bli lika bisarra som hans paranoja gentemot ”kommunister”.