Populisterna klarar sig aldrig i längden

HEIMERSONS värld

Ve och fasa! Som en tsunami väller populismen, i svallvågorna av Brexit och Trump, in över Europas alla länder.

Vi har separerat oss från verkligheten och ser världen genom en datorskärm. Vi drunknar i nynationalism och elakhet, antiglobalisering och främlingsfientlighet. Kommunismen kollapsade, socialismen somnade in, liberalismen landade på rumpan.

Det innebär en demontering av Europa som vi känner det.

Eller hur? I helsicke heller. Jag använder ögon och öron och konstaterar:

Populismen vinner inga framgångar de närmaste månaderna. Jo, det är sant, att begreppen vänster och höger är obsoleta. Johan Norberg skrev i sin debutkolumn i Aftonbladet, att ”vi lever i ett helt nytt klimat där folk inte bygger upp sina åsikter i höger- och vänsterpaket. Man hittar nya allianser - och nya fiender också.”

Men av det blir det ingen revolution och inträffar ingen kupp. Inte ens de mest motbjudande politikerna bärgar segrar.

De som (i likhet med Anna Kinberg Batra) opportunistiskt satsat på flyktinghets och ”normaliserade relationer” med extremister får stå där. Inte bara med skam (det står de ut med). De drabbas också av sjunkande opinionssiffror (värre, ty för sådant får de sparken).

Populismen är redan på tillbakagång. Kolla:

Parlamentsval i Holland om tio dagar. Av 82 registrerade partier kan 28 hamna i landets riksdag. (Spärren ligger på 1 procent). Valets segrare blir den obehaglige Geert Wilders (han har en vätesuperoxiderad frisyr, som får en att längta efter Donald Trumps). Wilders kallar landets invandrade marockaner för avskum. Han vill ”ha tillbaka sitt land”. Han jämför moskéer med Nazi-tempel och säger att Koranen är mera antisemitisk än Hitlers ”Mein Kampf”. Han beräknas ta 30 av parlamentets 150 platser. Men inget parti vill ingå i koalition med honom. Högerpopulisten blir en förlorare.

Presidentval i Frankrike i två omgångar. I den första den 23 april många kandidater, i finalen den 7 maj bara de två främsta. Högerpopulisten (eller är hon vänster?) Marine Le Pen, som tar emot pengar av Putin och svindlar EU-parlamentet, vinner första varvet. Hon är populär därför att hon vill skrota Euron, återinföra Francs, arrangera en Frexit-omröstning för att gå ur EU, motarbeta globaliseringen och i princip sparka ut muslimska invandrare. Hon beskriver sig med ordet ”patriot”. Men till andra omgången går också antingen den nye, unge, fräsche centervilden Emmanuel Macron, som beundrar Merkels Willkommenpolitik, eller högerveteranen François Fillon. Vänster- och höger-Frankrike sluter sig samman och demolerar Le Pen.

Tyskland håller förbundsdagsval, sannolikt 24 september. När det svänger i opinionsmätningarna är det inte det obehagliga AfD (Alternative für Deutchland) som ökar. Partiet kallar sig nationalkonservativt, är euroskeptiskt och vill stoppa allt flyktingmottagande. Det luktar kvasinazi. I tre år har det oavbrutet fått allt bättre siffror i opinionsmätningarna. Men nu sjunker det. I stället kommer socialdemokraterna med nytt ansikte, Martin Schulz. Det är han som kan besegra Angela Merkel – och han är allt annat en populist.

Österrike höll nyss presidentval. Högerpopulisten förutsågs vinna. Men en saktmodig miljöpartist besegrade honom.

Spanien hade en lång regeringskris sedan två populistpartier tagit stora sjok av rösterna i senaste valet. Vänsterpopulistiska Podemos spelade högt i regeringsförhandlingar, förlorade och sedan har stödet för dess populism drastiskt minskat.

Italien kan komma att behöva utlysa nyval. Oro uttrycks i utlandet för att ”ett populistparti, clownen Beppo Grillos 5-stjärnor-rörelse, blir största parti”. Italienare oroar sig mindre. Mellan 1994 och 2011 hade de under 10 år Silvio Berlusconi som konseljpresident (statsminister) och överlevde hans populism.

Storbritannien har just haft fyllnadsval till parlamentet. Ukip-ledaren själv ställde upp i en krets. Förlorade och brittiska medier spår att Brexitpopulismen sett sitt slut.

Politikens och pressens professionella gråterskor lever på att måla skräckscenarier. Fetma och populism, cancer och blixthalka. Men det finns inget naturligt och självklart i att väljare ska gilla egotrippade, brutala, vulgära politiker typ Trump på bekostnad av de långsamma och noggranna, självuppfyllda men hederliga politiker som finns inom etablissemangspartierna.

EU är sargat. Vi bär oss illa åt mot människor i nöd. Trösten är, att populismen redan är på tillbakagång. 

Kvasinazi- och popvänsterpartierna kommer att finnas kvar. Negativa men små. De renodlas. Och då vill ingen sann SDare ha Anna Kinberg Batra som sin sköldmö?


Jag läser just nu

… ”Det hände på Skansen”, som är en fullkomligt förtjusande bok om vildsvin och elefanter, lemurar, boaormar och kakaduor. Naturligtvis är det den salte Jonas Wahlström som i ”125 vilda historier” i praktiken skrivit en historik om Skansens djur och en biografi om sig själv. Befolkad av original med varma hjärtan och med anekdoter om vilda (och inte alltid ofarliga) djur på rymmen. Om det vore närmre jul skulle jag genast köpa 8 ex. för att ge till vart och ett av mina 8 barnbarn för med kul bilder och än kuligare texter få dem att på en punkt - en enda - bli lika mig, hejdlöst kära i djur av alla slag. (Okej, ungarna har på olika håll redan 3 hästar, 2 katter, 3 hundar och fler på gång.)

Slöjor och hucklen

… vållade folkstorm, när en svensk delegation i Iran spökade ut sig. Men min läsare Bengt Graab kompletterade: ”Det är god sed av kvinnor som går in i en katolsk kyrka att de sveper något över sina huvuden. Mitt arbete förde mig till de katolska länderna Colombia och Chile. Där gick ingen kvinna in i en kyrka utan sjal eller liknande på sina huvuden. Detta gällde även svenskor, som var bosatta i länderna.” Ska vi vara arga än en gång?

Donald Trumps sätt

… att knyta slipsen så att den hänger över gylfen väckte min förundran. Det inspirerade cartoonisten Ricardo att göra en slagkraftig illustration. Good.