K-märk Staffan Scheja, någon
Aftonbladets profiler tycker till om sommarpratarna
Staffan Scheja gör ett sommarprogram för fullvuxen,
urban övre medelklass.
Stilfullt, men något krävande.
1969. Nixon är president, Vietnamkriget rasar. Fri kärlek och våldsamma demonstrationer. Skumma barer, tung doft av marijuana.
Scheja, 19 år gammal, har kommit till New York för att studera musik. Upptäcker en ny värld. Och, inte minst, ny musik.
Dylan, Hendrix, Janis Joplin.
Den excentriska lärarinnan avbryter honom då han inleder ett stycke felaktigt: ”Nej, nej, det ska låta som när en ko skiter”.
Än i dag har Scheja svårt att tänka på något annat än komockor när han spelar detta rekviem.
Han uppträdde i svensk tv redan som 12-åring och var snart ett berömt underbarn, han har spelat i Vita huset för president George Bush den äldre, som fick ett ryck och ville bli underhållen, skakat hand med jazzpianisten Keith Jarrett och underhållit kungen och
Silvia då de gifte sig.
Trivsamt, men 90 minuters prat om i första hand klassisk musik och den klassiska musikens stora stjärnor kräver möjligen ett ganska stort intresse för sådant som är fint.
Det är Mahler hit och den store dirigenten den och den dit.
Ibland fungerar ingenting, pianot är som en motsträvig bulldog. Och ensamheten på ett hotell efter en konsert ska vi bara inte tala om.
Men så ändrar programmet riktning. Vid 50 års ålder träffar Scheja kvinnan i sitt liv, Lizzie, Israels kulturattaché i Sverige. De får två döttrar som båda i dag pratar flytande hebreiska.
Scheja har själv judiskt påbrå och tar sympatiskt nog sitt arv på största allvar. Han skriver sitt sommarprogram på ett kafé i Tel Aviv.
Jag är svag för den här utdöende kulturöverklassen. K-märk Scheja, någon.