Ett minfält – men vi kan inte låsa in tonåringar
Läs Olivia Svensons kolumn
Häromdagen mötte jag några föräldrar som beklagade sig över att deras barn var på väg in i tonåren. Jag hade inget att säga. I alla fall inget som kunde tänkas vara trösterikt, rådgivande eller klokt.
I stället överfölls jag av minnesbilder från min egen resa mellan 13 och 19. Och lät hellre tystnaden tala.
Tonåren är oundvikliga. Hur mycket man än älskar och vill skydda sina barn kan man inte hindra dem från att bli äldre. Stormen kommer. Någonstans mellan ponnyridningen och studenten hamnar vi alla ett steg närmre vuxenlivet, den verklighet vi sedan ska bosätta oss i och som oftast inte är särskilt vacker.
Som tonåring är man så ömtålig och samtidigt så nyfiken. Det finns många som vill utnyttja det där. Världen är full av dem.
Ett extrajobb efter skolan?
Jag minns det som skulle bli mitt första, på ett litet kafé. Ägaren var trevlig och verkade reko. Första dagen tog han mig på låret inne i köket och jag gick aldrig dit igen. Och tyckte att det var alldeles för pinsamt att berätta för någon vuxen.
I skolan då?
Vi hade en lärare som kom in i omklädningsrummet när vi duschade. Han hade ju sett nakna tjejer förut, sa han.
Det fanns en skolsköterska som kommenterade unga tjejers vikt.
Jargongen var hård. Ord som ”hora” stod skrivna på skåpen.
Helgerna?
Unga tjejer och killar som fick magpumpas efter att ha druckit läkarsprit. Som blev nedslagna eller utsatta för övergrepp i parken.
Mina kompisar och jag blev inlurade i en buss efter en konsert. Vi trodde att vi skulle få gratis tröjor men när vi vägrade prova dem låste männen dörren. Vad hade hänt om vi inte tagit oss ut?
Jag hade världens mest omtänksamma föräldrar, som var väldigt rädda om mig. Men man kan inte låsa in sina barn, hur gärna man än vill.
Jag skulle intevilja vara utan min resa mellan 13 och 19, jag har en hel skattkista fylld av minnen som inte vill bli raderade. Mycket var fint. Känslan av att vänskaper och kärlekar skulle vara för evigt. Känslan av att precis allt var nytt. Att nyfikenheten kunde föra en långt. Pirret.
Samtidigt – hur ska jag själv någonsin våga skicka ut någon på ett minfält utan mer skydd än en mobiltelefon med laddat simkort, en pepparsprej och ett lycka till?
Det är modigt att skaffa barn.
Ännu modigare att skaffa tonåring.