Somliga dör inte när de ska

Tsutomu Yamaguchi, Vesna Vulovic och Juliane Köpcke.

En historia.

Måndagen den sjätte augusti 1945 stod Tsutomu Yamaguchi på en gata i Hiroshima och blängde på en blank pryl som föll från skyn. Klockan var kvart över åtta på morgonen. När prylen, som var en atombomb med smeknamnet ”Little boy”, exploderade på 600 meters höjd kastades han omkull av tryckvågen och brände sig svårt. 140 000 människor dog men inte Tsutomu, som reste sig och betraktade svampmolnet några ögonblick innan han sprang till ett skyddsrum.

Dagen efter hoppade han på ett godståg hem till Nagasaki. Läkarna plåstrade om honom och konstaterade att en trumhinna gått sönder. På torsdagen gick Tsutomu tillbaka till jobbet på fabriken i Nagasaki. Direktören var inte imponerad av den bandagerade mannens berättelse. ”En enda bomb kan inte förstöra en hel stad”, fräste han. Tsutomu blev förbannad och hann nästan drabbas av ett litet ojapanskt utbrott innan han bländades av ett bekant sken. Klockan var två minuter över elva och tryckvågen från ”Fat man” – den andra och ännu sista atombomb som släppts i krig – blåste bandagen av Tsutomus överkropp och det sista han hörde innan han klättrade ut genom fönstret var direktörens rop på hjälp.

Tsutomu vände sig inte om. Han hade 64 år kvar att leva.

En annan historia.

Den 26:e januari 1972 vinglade flygvärdinnan Vesna Vulovic, 22, omkring mellan stolsraderna på Yugoslav airlines Flight 367 från Stockholm till Belgrad. Planet befann sig på marschhöjd över Srbska Kamenica i nuvarande Tjeckien och någonstans i bagageutrymmet låg en bomb. När väckarklockan ringde slets planet sönder. Vesna föll 10 160 meter, fastkilad bakom en serveringsvagn i det avbrutna stjärtpartiet som landade i en snötäckt sluttning.

De andra 27 människorna ombord hade oturen att omfattas av fysikens lagar när de träffade marken medan Vesna överlevde fallet. Men hon var svårt skadad och hade kvävts strax efteråt om skogsvaktaren som hittade henne bland spillrorna varit en helt vanlig skogsvaktare. Men Bruno Honke var ingen vanlig skogsvaktare, han hade varit sjukvårdare i andra världskrigets skyttegravar och Vesnas luftvägar kunde rensas i tid. Efter 27 dagar i koma vaknade Vesna och efter en tid i rullstol släppte förlamningen i benen och hon kunde resa sig och gå.

Vesna Vulovic dog först 44 år senare, dagen innan julafton 2016, efter att i många år ha bott i Belgrad med sina fyra katter. Hon dog som världsrekordhållare: ingen annan människa har överlevt ett högre fall.

En tredje historia.

Den 24 december 1971 kramade den 17-åriga studenten Juliane Köpcke sin mors hand när flygplanet, Lansa Flight 508 från Lima till Pucallpa i Peru, flög in i ett oväder på 6 400 meters höjd. Besättningen övervägde att vända tillbaka men tog beslutet att utmana åskan. Det var julafton. Alla ville hem. Klockan var strax efter halv ett på dagen när blixten slog ner i en bränsletank och högra vingen knäcktes. DC9:an med 92 passagerare ombord dök mot Amazonas regnskog. Piloterna försökte desperat återfå kontrollen men den vansinniga turbulensen bröt sönder planet och Juliane förlorade medvetandet.

När hon vaknade var det alldeles tyst omkring henne. Hon satt kvar i sin stol men den hade kastats ur den söndertrasade kabinen och hon föll nu ensam mot jorden. Det var tretusen meter kvar. Som tur var slapp hon uppleva hela fallet för hon svimmade någonstans på vägen ner. Men turen tog inte slut i luften. 91 passagerare dog, den 92:a vaknade nästa morgon med hjärnskakning och ett brutet nyckelben.

Hon borde dött inom några dagar, så där som sårade och ensamma tonåringar från storstaden rimligen gör i en djungel men Juliane råkade vara dotter till två kända zoologer och visste mer om naturen än de flesta andra tonåringar. Den viktigaste läxan från barndomen var den om hur man hittar tillbaka till civilisationen om man är vilse. Leta efter en bäck, följ bäcken till en flod, följ floden till människorna.

Hon gick i tio dagar innan hon – svulten, utmattad och plågad av infekterade sår – hittade människorna.

Juliane Köpcke lever i skrivande stund fortfarande.

En sista historia.

Onsdagen den 27 juni 2018, knappt fem timmar efter att Andreas Granqvist satte den där straffen i krysset mot Mexiko, reste sig Tamra Maiochi, 30, från en soffa i São Paulo för att jubla med sina vänner när domaren blåste av matchen mellan Serbien och Brasilien. Som man gör. På väg upp ur soffan tappade hon balansen och släppte sitt vinglas för att ta spjärn mot soffbordet men handen kanade på bordsskivan och hon landade med strupen på sitt eget vinglas och dog.

Epilog.

Du kanske tycker att jag är skyldig dig en poäng också, någon sedelärande förtöjning genom tid och rum mellan mannen som överlevde två atombomber och kvinnan som föll på sitt eget vinglas men texten är slut nu. Det ser bara ut som att den fortsätter för att det kommer mer bokstäver. Det betyder inte att det saknas en poäng, bara att du får hitta den själv. Här har du några tomma rader om du vill skriva klart texten eller bara behöver ett hål att vila blicken i en stund: