Vem är svensk?

Det var under festivalen We Are STHLM i somras som övergreppen ska ha ägt rum. Bland andra var världsartisten Zara Larsson en av de som uppträdde.

Vem är egentligen svensk?

Ja, ämnet är mer uttjatat än Palmemordet, men jag har aldrig haft problem med att vara femtioelva på bollen.

"Flyktingungdomar företrädesvis från Afghanistan", skrev en polis i en intern rapport om sexualbrotten som begicks på festivalen We are Stockholm.

Liknande formuleringar återkommer i andra rapporter. Gäng från Afghanistan och Nordafrika har dragit runt, varit våldsamma, rånat, ofredat flickor.

"Detta är helt enkelt inte sant", röt fältassistenten Martin Eidensten i en debattartikel i Aftonbladet härom dagen. Han har arbetat under festivalen de senaste två åren. Hans uppfattning är att den enda gemensamma nämnaren hos gärningspersonerna är kön.

Det ser onekligen ut som att antingen polisen eller fältassistenten har fel. Men för oss som är så otidsenliga att vi ännu bryr oss om nyanser kan det förhålla sig så att det finns utrymme för båda uppfattningarna.

För att bilda mig en egen uppfattning har jag tillbringat ett par timmar med att beta av de senaste två årens anmälningar från festivalen. Det är en allt annat än uppbygglig läsning.

Det ser likadant ut båda åren. Chockade och förtvivlade flickor. 30 anmälningar. Två våldtäkter. Åtskilliga sexuella ofredanden. Knytnävsslag i magen. Fylla.

I 14 av fallen finns en identifierad gärningsman. Pojkar och män födda i Sverige, Finland, Frankrike, Chile. Samt fyra, alla under 18, från Afghanistan. 

En dryg fjärdedel, med andra ord. (Eller om jag borde skriva "nästan en tredjedel"? Det går inte att vara nog försiktig i en tid då åsiktskorridoren har rämnat och den journalistiska mörkläggningen är avslöjad.)

Rapporterna ger hur som helst inget stöd för påståendet att det "företrädesvis" skulle vara pojkar från Afghanistan som begick brotten. 

Hur är det då med de 16 anmälningar där det inte finns någon identifierad gärningsman?  I vissa finns inget signalement över huvud taget, i andra är det vagt. "Mörkhårig", "lattefärgad hy", "ursprung i Mellanöstern".

Det går inte att dra några slutsatser om härkomst av ett adjektiv som "mörkhårig". Samer, en befolkning som enligt modern forskning kom till Sverige strax efter istiden, är ofta mörkhåriga.

Och "lattefärgad"? Jag har en kompis vars vallonska anfäder sökte sig till Norrköping under stormaktstiden på 1600-talet och som varje sommar börjar se ut som en cappuccino i ansiktet.

Jag var inte på plats i Kungsträdgården och har därför inte hela bilden. Men av det jag kan läsa mig till befinner sig den debattskrivande fältarbetaren närmare sanningen än vissa av de poliser som har uttalat sig eller författat rapporter.

Kan det vara så att det ännu finns poliser som inbillar sig att en svensk är blond och blåögd? Föreställningen är inte ovanlig.

Kanske ligger det till på det viset. Kanske inte. Kanske finns det ingen annan förklaring till förvirringen och de motstridiga uppgifterna än att människor är och förblir människor, med allt vad det innebär av tillkortakommanden.

Men jag kan inte låta bli att fundera på hur det hade sett ut om mitt 17-åriga jag varit på plats och blivit anmäld. Jag har ganska mörkt hår, är inte född i Sverige och har ett annat modersmål än svenska. Ett signalement på mig och mitt vita ansikte skulle dock inte föra tankarna till att jag är invandrare.

Den som sätter likhetstecken mellan svenskhet och hudfärg är inte nödvändigtvis rasist. Hen är dock hopplöst omodern.

Följ ämnen i artikeln