Näthatare, förstår ni vad ni gör?

”Ska kniva upp din mage och grilla dina vidriga bröst din horunge.” ”Du ska knullas, hitmans kommer!!!!!!!”

Hoten mot mig, men värre också mot dottern. Rätt in i våra mobiler. Så rått. Så hårt.

Så typiskt, att vi kvinnor alltid ska förnedras sexuellt innan vi ska dödas. Vi ska våldtas, knullas och våra bröst ska grillas. Vart kommer allt sexualiserat hat ifrån?

Sorgligast av allt: Sannolikheten att mordhoten på nätet idag lagförs är fruktansvärt liten.

96 procent av alla anmälda näthot läggs ned av polis och åklagare.

Hur länge ska nättrollen få dödshota fritt i Sverige?

Jag har träffat dem. Sett dem i ögonen. Frågat vart allt hat kommer ifrån. Frågat varför. Frågat hur de kan skratta mig i ansiktet när jag berättar om skräcken och lidandet hos de personer och barnfamiljer de trakasserar, förföljer och gör till en hobby att dödshota. 

Svaren skiftar.

För en del verkar hatandet och förföljandet vara en ny slags sport. Snudd på en livsstil. Något man gör ihop, organiserat i trollnätverk.

Mordhotar, hotar med våldtäkt, kapar identiteter, byter adress, beställer hem varor personer inte vill ha, startar abonnemang offren inte önskar, eller trappar upp det, genom att skicka hem en begravningsbyrå till dörren, för att hämta liket av ett dagisbarn. På barnets födelsedag. I andra fall kan knivhot på twitter, leda till att personen ifråga dyker upp på ditt jobb och söker dig med hot. Med kniv.

Jag har varit med om det med. Det slutade en dag med att jag på väg upp från en lunch ute på stan, upptäcker att min vice VD står böjd över ett paket som det står Frida ”Sverige är ett rasistiskt land” Boisen på. Den uniformerade polisen som står bredvid honom säger plötsligt till min kollega:

– Men lyfte du på det? Hur känns det?

– Som att det är något tungt, löst föremål i, säger vice VD:n.

Vilket resulterar i att polisen ryter i sin walkie talkie till bombgruppen: 

– STÅ PÅ!

Och vänder sig om till mig och säger:
– Du måste utrymma redaktionen NU!

Det var tack och lov ingen bomb den här gången. Utan en stridskniv och en koran.

Det hör tack och lov till ovanligheterna att näthatare dyker upp i dagsljus. De flesta näthatare är stora i orden. Men inte lika kaxiga i verkligheten.

Hos vissa hatare verkar det faktiskt finnas ett visst mått av ånger när jag knackar på, med ett tv-team över axeln. Ånger, kanske inte främst för det man gjort. Men ånger efter att ha blivit påkommen.

De flesta tänker ju aldrig att de ska åka dit. Tror att man för evigt är skyddad bakom anonyma trollkonton.

Det är ju ändå ett av huvudproblemen. Att så enormt få åker fast. 96 procent av de polisanmälda olaga hot-brotten på nätet läggs ned, som en rapport från BRÅ konstaterade för några år sedan. 

Så varför lagförs så få? Bristande resurser och bristande kompetens, säger polisen när jag frågar dem.

De kämpar förstås så gott de kan, även om jag undrar hur lång tid det ska ta innan polismyndigheten också blir ess i den digitala världen, där resten av oss lägger timmar varje dag på att träffas, göra affärer, bli kära, utbilda oss och bara vara.

Hur kan vi tillåta att det blir snudd på en laglös värld? Men polismyndigheten kan inte göra hela jobbet själv. Det är inte nätets fel, eller sociala mediers fel, att så många män väljer att kalla kvinnor för horor som ska knullas. 

Det är förövarnas fel. Men det är också samhällets fel. Vårt fel. Hatet mot kvinnor. Så starkt, så brinnande, i ett av världens mest jämställda länder uppstår inte ur intet.

Det otäcka är vart ni hatare gömmer er på dagstid, i ljuset. På ungdomsgårdar och i välskräddade kostymer. Ingen liten kille kommer på idén att börja kalla sin tjejklasskompis för hora av sig själv.

Du storebror och farsa som kväser ur er hora med lillkillen i baksätet, för ni finns ju förstås. Förstår ni vad ni gör?

Det värsta är ni hycklare som säger att ni brinner för jämställdhet, men som anonyma bakom mobilen efter ett par glas igen decimerar kvinnor till horor som ska skändas. Är det så ni egentligen tänker, på jobbet också? När slipsen är på? Eller när ni står bakom katedern? Så bedrövligt sorgligt. 

Till dig som näthatar, till dig som skickar iväg olaga hot utan att blunda, till dig som skrattar och går igång på att skrämma en annan människa och decimera en medmänniska till ett kön som ska mördas: Välj om.

Du har en ny chans idag. Att gå från fegt troll fullt av hat, till en medmänniska. Prova hur det känns att skicka en vänlighet till någon. Att ge istället för att försöka ta. Vad jag säger till dottern: De är väldigt, väldigt små människor. Låt de aldrig, aldrig tysta dig.

Din röst behövs. 

Följ ämnen i artikeln