Gårdsförsäljning, visst låter det sympatiskt?
Läs Natalia Kazmierskas kolumn
Kan strutsfarmarna rädda Sverige? Ja, i alla fall om man ska tro regeringens vision ”Det nya matlandet”, så vitt jag vet den enda konkreta planen de har just nu för att få bukt med arbetslösheten framöver.
Idén om att vi ska äta oss ur jobbkrisen kläcktes visserligen för ett par år sedan. Men det är först nu, under 2011, som det drar igång på allvar.
Regeringen har bullat upp 320 miljoner för att förverkliga visionen ”Matlandet” de närmsta åren. Eko-restauranger på vischan, turistresor till sörmländska strutsfarmar och storsatsningar på lokala marmeladsorter.
”Jag vill se mer svensk lufttorkad skinka, korvar och unika ostar på butikshyllorna”, säger matminister Eskil Erlandsson.
”Kokar det i din gryta?” heter det på Jordbruksverkets hemsida.
Strax innan jul kom så sista pusselbiten, förslaget om Gårdsförsäljning av alkohol. För vad vore ”Matlandet” utan spriten? I utredningen som ligger bakom pratas det varmt för att småskaliga tillverkare ska få sälja rödtjut och bärs utan att behöva gå omvägen via Systemet. För att undvika fylleslag krävs dock att man erbjuder någon form av sofistikerad, spritrelaterad upplevelse på köpet – till exempel en föreläsning om ölets historia. Som om kulturintresserade människor inte skulle kunna vara alkoholister, ungefär.
Att spritkonsumtionen skulle öka om man slopar monopolet avfärdas med att ”gårdsturismen” handlar om att skapa fina minnen och förmodligen bara skulle äga rum vid tillfällen när folk ändå skulle ha pimplat rusdrycker, exempelvis ”vid helger, födelsedagar eller andra högtidliga sammanhang”.
Allra mest bisarrt är nog att man använder begreppet gårdsförsäljning, trots att det lika gärna kan röra sig om en tequilashop på Stureplan.
Gårdsförsäljning, visst låter det sympatiskt?
Det för ju tankarna till någon Bertoluccirulle, till pseudo-italienska, lantliga familjemiddagar med vinrankor som knorrar sig i hörnen. Ett gigantiskt matbord, brödlimpa invirad i rutig linneduk och lerkrus med egentrampat vin. Och till allas jubel kommer gladlynta Giuseppe in med en stenugnsbakad quattro stagioni i näven.
I Eskil Erlandssons utopiska matland har den krisdrabbade svenska landsbygden förvandlats till något som mest påminner om en reklamfilm för fryspizza. Det är en dröm om hur vårt förhållande till mat och sprit skulle kunna se ut, men sällan gör i verkligheten. Där super vi nämligen såväl i bostadsrätter som på bondgårdar.