Att be om ursäkt är en konst

Sara Skyttedal (KD).

Årets första mediala kändisstorm blossade upp i Frankrike när författaren och tv-personligheten Yann Moix, 50, berättade i en intervju att han aldrig skulle kunna tänka sig ha ett förhållande med en kvinna i hans egen ålder.

– Det är omöjligt, jag tycker att det är för gammalt. Jag föredrar yngre kvinnors kroppar, förklarade Moix, ett citat som spreds runt om i Europa och hela vägen till svenska tidningar.

Sen blev det debatt.

 

Feminister, och fransyskor i allmänhet, rasade på sociala medier och invektiven över författaren haglade. Yann Moix blev inbjuden till tv-soffor till höger och vänster för att utveckla sitt resonemang och göra avbön, men vek inte en tum.

– Jag tänker inte be om ursäkt eftersom min avsikt inte var att såra någon. Jag kan inte hållas ansvarig för mina böjelser och min smak inför en moraltribunal, argumenterade Yann Moix i ett debattprogram.

Man kan förstås diskutera varifrån dessa ”böjelser” kommer. Inte minst med tanke på att de korrelerar ganska exakt med det som dagens populärkulturella och kommersiella ideal stipulerar; att kvinnor över en viss ålder inte är attraktiva.

Men varför – och vem – skulle han be om ursäkt? Det här var ju en ärlig deklaration av den devis som alla andra framgångsrika fransmän i hans ålder ändå lever efter.

 

I vågorna av regeringsbildningen twittrade Kristdemokraternas Sara Skyttedal i veckan ut en bild på Annie Lööf och kallade henne och, får man anta, hela C och L, för ”quislingar” efter att de gjort upp med Socialdemokraterna. Inte så smakfullt, tyckte de flesta.

Vidkun Quisling var ju trots allt en norsk nazikollaboratör och Skyttedal är KD:s toppnamn till EU-parlamentet i valet i vår.

Hon backade emellertid inte en tum, trots att partiledaren Ebba Busch Thor fördömde ordvalet med mycket myndig uppsyn i Aktuellt. 

 

Att be om ursäkt är en konst och att kunna få förlåtelse en viktig ingrediens inom nästan alla kända civilisationer. Som begrepp och ritual har förlåtelsen en central plats i samtliga världsreligioner, men det bygger på att syndaren själv anser att hen har gjort fel.

Bakom en skärm är det lätt att häva ur sig personangrepp som man faktiskt ångrar i samma stund som man trycker på ’skicka’. Att ropa förlåt bara för att Twitter kokar över av indignation är däremot poänglöst, i alla fall i rent andlig bemärkelse, om man inte själv känner någon ånger.

Och alldeles oavsett är ingen ursäkt bättre än de frekventa varianterna av ”jag är ledsen om du tog illa upp”, där avsändaren tar på sig skulden genom att samtidigt signalera att mottagaren är lite överkänslig trots allt.

 

Sara Skyttedals politiska temperament är, så att säga, Kristdemokraternas kors att bära. Det kan bli livat om hon kommer till Bryssel i vår och ska samsas med gammaltestamentliga och högerpopulistiska kollegor i den reaktionära EPP-gruppen i EU-parlamentet.

Guiden till att be om förlåtelse på rätt sätt är annars enkel: Gör det omgående och villkorslöst om du ångrar dig. Annars, låt bli.


Ursäkter vi minns:

Den amerikanska tv-personligheten Roseanne Barr som twittrade djupt rasistiskt om en av Michelle Obamas rådgivare och ursäktade sig med att hon gick på sömnmedel. Jesper Parnevik tog samma utväg när han i samband med terroristattentatet i Nice 2016, av helt obegripliga skäl, påstod att sångerskan Zara Larssons slutsats av attentatet antagligen var att ”hata alla män”.

– Jag blev arg efter att ha läst om Nice, Mia gav mig en sömntablett. Jag har ingen aning om varför jag twittrade till Zara Larsson, jag kan inte förklara det, men jag är väldigt ledsen, utvecklade Jesper Parnevik i en minnesvärd bortförklaring.