Håkan Hellström – mitt lyckopiller
Det var midsommar år 2000. Klockan var tre på natten och jag låg i ett tält i en trädgård vid en sommarstuga.
Jag hade följt med min dåvarande kille till några av hans vänner som jag aldrig mött förr. Kvällen hade känts misslyckad, jag kände ingen och jag var sur på killen.
Förtvivlat försökte jag somna. Och kanske hade det varit möjligt om dom inte spelat den där jävla låten utanför tältets tunna väggar om och om och om igen. ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Vilket jävla rim.
Resten är historia.
Vi vet alla vem han är, vår Håkan Hellström. Killen som fick Göteborg att kännas stort, viktigt och centralt. Min hemstad var plötsligt inne. Där allt hände, åtminstone för ett tag.
När jag jobbar på P3 och vi spelar nya låtar inser jag vad han betytt. All ung pop traskar friskt på i hans fotspår. Förra helgen var jag på visit i Götet. Way out west-festivalen lockade. Återigen, precis som den där natten för tio år sen, hade jag en kass dag.
På backstageområdet hängde viktiga musiker, branschfolk från Stockholm, kändisar och snygga modelltjejer i dyra kläder (och som vi kunnat läsa; Alexander Skarsgård, Kirsten Dunst och den där andra skådistjejen). Hela blandningen sänkte mig.
Fet, ful och äcklig var jag, med Sobrilen brännande i väskan. Jag ville bara hem, men när jag vinglade i leran mot utgången hamnade jag i en trängsel värre än på spårvagnen dit.
Det tog aldrig slut och när jag hörde introt till den jobbiga låten från tältet midsommaren år 2000 stannade jag upp och vände mig mot scenen. Inte ens det fula, feta, äckliga i mig kunde värja sig längre. I sin vita sjömanskostym stod han där, som om ingen tid alls gått, Håkan Hellström. Trots att Håkan räknas till de allra största, och mycket väl hade kunnat vara en diva i en popstjärneroll vid det här laget, är han allt annat än just det, jag tror inte ens att det finns i honom, han är så oförställd. Ingen attityd, ingen fasad. Han är ren glädje och när alla klipper sig som Tom Ripley står han där, vacker i sitt lockiga, utväxta hår.
Tjejerna gråter, killarna gråter. Gubbarna och tanterna gråter. Alla sjunger och jag ler för första gången på hela helgen. Jag hatar ordet, men Håkan är extremt ”välbehållen”, söt som en dröm står han på scen och drar konstant i sin vita tröja som för att dölja sin minimala 30 plus-mage.
I strålkastarljuset berättar han om de magiska åren. Åren på Jazzhuset och i Vasastan. Jag var där, jag var med. Min bästis och Håkan brukade titta på mig på tv i den pinsamma dokusåpan 2002. Sen kom jag ut och han bjöd på drinkar för sina första skivpengar. Jag spydde upp dem på hans rutiga yllebyxor och gav honom mina USA-flagg-mönstrade Converse som ursäkt. Vi har samma storlek.
Det var då, nu är jag bara ett fan bland andra, jag står här i den enorma publiken och Håkan sjunger rakt in i mitt hjärta. Jag slänger mina 5 milligram Sobril på vägen ut från festivalområdet, ångesten är borta, Håkan är fortfarande mitt lyckopiller!