Socialdemokrater och Moderater blandar och ger i kriminalpolitiken
Vettiga förslag blandade med populistiska dumheter.
Såväl Socialdemokraterna som Moderaterna har presenterat ojämna kriminalpolitiska program.
Vad vi får för regering i höst återstår som bekant att se, men att justitieministern hämtas från något av våra två maktbärande partier har i modern tid varit obetydligt mindre osannolikt än att pensionären Claes Elfsberg slutar dyka upp i tv-rutan varje sommar.
Det är nog lika bra, då jag tror att vi alla tjänar på att detta politikområde sköts av rutinerat folk och inte av bångstyriga småpartier med vildsinta förhoppningar om att sätta avtryck.
Vad är det då dessa partier vill åstadkomma med sin kriminalpolitik?
I en valrörelse som domineras av batongpolitik – vi lever i en tid där till och med V kräver fler poliser – är det inte förvånande att en läsning av deras program ger vi handen att det pågår en budgivning om hårdare tag.
Den första meningen i de respektive skrifterna antyder i och för sig att det finns viktiga skillnader mellan partierna inom området. ”Kriminalitet föds ur ojämlikhet, otrygghet och missbruk”, skriver Socialdemokraterna. ”Kriminella flyttar fram sina positioner i Sverige”, inleder Moderaterna.
Till synes olika fokus, men skenet bedrar. För när moderaten Gun Hellsvik i början på 1990-talet var justitieminister och till många väljares förtjusning bland annat avskaffade den automatiska halvtidsfrigivningen lade socialdemokraterna om kursen. I dag krävs mikroskop för att hitta skillnader mellan partierna.
I går släppte hur som helst socialdemokraterna sitt program, drygt 90 punkter. En hel del är vettigt. Som till exempel satsningar på ungdomar på glid, brottsoffer och avhopparprogram för kriminella.
Även intresset för Sveriges största myndighet glädjer. Här finns inte bara de vanliga löftena om fler poliser utan även idéer om förbättrade villkor och en renodling av arbetsuppgifter.
Annat går att fundera på. Vad är nyttan med att än en gång skärpa straffen för våldtäkt, när problemet är att för många utredningar är för dåligt genomförda för att åklagare ska kunna väcka åtal?
Och så länge bara fyra procent av bostadsinbrotten klaras upp lär tjuvarna inte bry sig ett dugg om strängare straff.
Det är samma sak med Moderaterna, som undan för undan de senaste veckorna pytsat ut sina förslag. Goda tankar om hur polisen ska utvecklas med en smartare och effektivare organisation samt intensifierad bekämpning av ungdomsbrottsligheten blandas med tom plakatpolitik.
Hårdare tag mot livsstilskriminella, som ju står för en stor del av brottsligheten, är en rimlig idé.
Men varför ska polisen utan misstanke om brott kunna visitera personer i vissa förorter? Förtroendet för ordningsmakten i dessa områden behöver knappast bli ännu lägre. Och poliser kan ju redan i dag utan problem skaffa sig lagligt stöd för att undersöka fickor och väskor om det anses behövas.
Då rättssäkerhet numera är lika omodernt som hästskjuts är det inte förvånande att båda partierna förespråkar kronvittnen.
Vem som helst begriper att det finns en avsevärd risk för falska erkännanden om en misstänkt lockas med lindrigare straff för att tjalla på medbrottslingar.
Dessbättre är domarna medvetna om problemet, varför den sortens vittnesmål inte kommer att tillmätas alltför stor betydelse.
Det är möjligen en tröst att de två stora partierna säger nej till anonyma vittnen. Mot sådana är det nämligen ofta mycket svårt, ibland omöjligt, att försvara sig. Praktiskt i en diktatur, men ingenting som demokratier ska hålla sig med.
Men det är väl bara en tidsfråga innan även den gränsen passeras.