Mejla

Peter Kadhammar

Många ägodelar är ingen börda, de är till glädje och berikar livet

1 av 2 | Foto: TT
Affären låg längst inne i en ficka från Hollywood Boulevard.

HOLLYWOOD. Jag råkar befinna mig i Hollywood och var just inne i en affär som säljer filmaffischer. Eftersom jag samlar affischer precis som jag samlar böcker, kavajer och tidskriften Spectator – 26 eller 27 årgångar bör det väl vara - skyndade jag in. Den låg längst inne i en gränd eller snarare ficka från Hollywood Boulevard.

Låt mig påpeka att mitt samlande är sporadiskt och ogenomtänkt. Jag borde ha allt som Ismail Kadaré gett ut på svenska eller engelska men har inte brytt mig om att skaffa de två senaste. Jag vet också att det fattas någon volym av Strindbergs samlade verk men minns inte vilken. De står inte i ordning.

Däremot har jag allt som finns utgivet av mästaren Isaak Babel. Hans samlade texter ryms i en volym.

Mina affischer är noga ihoprullade och arkiverade i en Amerikakoffert. Häpnadsväckande mycket får plats i den. Där finns filmaffischer men mest politiska, utan system eller idé dock.

 

Det är roligt att samla. Man börjar som barn och sedan fortsätter det.

Jag tänkte på det när jag klev in i butiken och såg en enorm reklamaffisch för Bondfilmen "Goldfinger". Snygg men inte så snygg att man vill ha den på väggen hemma. Inte för det priset heller. 1500 dollar.

Sedan såg jag en affisch för ”Casablanca”, tidernas bästa film. 25 dollar. Det var minst två nollor för lite.

Hur anger du vilka som är reproduktioner och vilka som är original? frågade jag butiksägaren.

Det var en rätt storvuxen karl som jag genast tyckte om.

Alla som kostar 25 är reproduktioner. I övrigt frågar du mig, sa han.

Affischerna var uppspända på skivor av hårdpapp och lutade mot väggen. Först trodde jag att de stod i bokstavsordning. "Breakfast at Tiffany's" med Audrey Hepburn stod främst näst längst till vänster och nästa bunt hade en film på D. Men sedan kom någon på C.

Vilket system har du?

Inget, sa ägaren. Fråga mig. Jag har tusentals affischer på lagret också. Jag har allt i huvudet. Fast science fiction står där borta åt höger.

Han höjde armen i en ganska vag gest.

Letar du efter något särskilt?

Jag kunde inte med att säga att den enda affisch jag verkligen vill ha är en av de som svenskättlingarna bröderna Stenberg gjorde i revolutionens Ryssland på 1920-talet. Den som föreställer den rasande reportern Egon Erwin Kisch. De gjorde honom till en maskin med bröstet som skrivmaskin, högerarmen som penna och höger öga som kamera.

Och cigarett i mungipan förstås.

Den skulle jag vilja ha. Men kommer en sådan ut på marknaden blir priset säkerligen över 100 000 kronor.

 

Affischer görs för massmarknaden, de är stundens budskap precis som papperstidningar. Därför kan en affisch som för 90 år sedan satt utanför varenda biograf i Sovjetunionen vara en raritet som inte ens den mest hängivna samlare förmår leta upp.

Butiksägaren frågade var jag kom ifrån.

Jag har en del svenska filmaffischer i original i min privata samling, sa han. "Det sjunde inseglet" bland annat. Jag köpte den på auktion för en massa år sedan.

Butiken var trivsam. Samlare är en speciell sorts gemytliga människor. Eller kanske inte samlare, det finns ju outhärdliga pedanter också, utan snarare personer som har ett sensuellt förhållande till tingen.

Jag såg en modelljärnväg i en trädgård i England i somras. Jag tänkte att mannen, klart det var en man, som gjort det arrangemanget skulle jag kunna bli vän med.

Jag har en vän som har 50 reservoarpennor.

Jag har en annan som samlar på allting.

Jag har en tredje som äger en enorm kollektion reportageböcker.

Med detta vill jag ha sagt att det är struntprat att ägodelar är en börda. Rätt skötta blir de till glädje och berikar livet.

Jag lät blicken svepa en gång till över butiken, sa adjö till ägaren och återvände ut i staden där man säljer drömmar.

avPeter Kadhammar

ARTIKELN HANDLAR OM

Konst

Hollywood