En gång i tiden var kurder det hemskaste som fanns

Var tid har sitt mörker.

De som har varit med ett tag minns Hans Holmérs krav på att få disponera Stockholm stadion som koncentrationsläger för insamlade kurder, som han inbillade sig låg bakom mordet på Olof Palme.

Inte helt överraskande stoppades länspolismästarens bisarra plan, vilket inte hindrade Holmér från att fortsätta sin groteska kurdjakt.

Vatten på sin konspiratoriska kvarn fick han av kommunarresten, en grumlig bestämmelse som gjorde det möjligt att under obegränsad tid inskränka friheten för utlänningar som bedömdes vara säkerhetsrisker om bevisen inte var tillräckliga för rättegång.

Paragrafen började utnyttjas några år innan skotten på Sveavägen, i samband med att två avhoppare från den terrorklassade kurdiska organisationen PKK mördades i Sverige.

Gärningsmännen dömdes i god rättslig ordning till ­livstid, men Säpo hyste miss­tankar om att det fanns medhjälpare på fri fot och utredde vidare.

Innan någon visste ordet av hade regeringen bestämt att fem kurder var terro­r­ister och belade dem med kommunarrest och anmälningsplikt till polisen tre gånger i veckan. Och efter en protestdemonstration terroristklassades ytter­ligare fyra.

Bevisningen var hemlig. De misstänkta fick inte veta vad de anklagades för och kunde därför inte försvara sig. Inte heller gick det att överklaga regeringens beslut.

Dessa ”terrorister” var snart Holmérs huvudmisstänkta, men PKK-spåret ­slutade i fiasko och inom ett år efter Palmemordet hade han avgått.

Kvar fanns nio kurder som dömdes till en månads fängelse så fort de lämnade sina hemkommuner, vilket skedde mest hela tiden.

Utvisa dem gick inte, de ­riskerade dödsstraff i Turkiet.

Åren gick och denna rättssäkerhetsskandal mötte allt starkare kritik från Internationella juristkommissionen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Amnesty och togs upp i FN.

Högsta domstolen prövade frågan och suckade att det fanns en gräns för hur länge denna frihetsinskränkning fick pågå. Riksdagen drog öronen åt sig och avskaffade eländet 1991.

Detta utspelade sig på den tiden då kurderna var det hemskaste som fanns, många år innan de förvandlades till hjältar i kampen mot islamistisk terrorism och muslimerna i stället ­utsågs till skyldiga till allt ont.

Nu förs blocköverskridande samtal om terrorism och politiker av olika kulörer vill se fotboja på utlänningar som på hemliga grunder påstås ­vara säkerhetsrisker.

Det finns anledning att påminna dem om att ett dystert kapitel i svensk rättshistoria innehöll en liknande bestämmelse.

Följ ämnen i artikeln