Det är döden man känner av där på morgonen
Lider du av morgonångest?
Då är du inte ensam.
Den verkar bli värre ju äldre man är.
För min del har den slagit till i vinter. En februarimorgon vaknar jag med ett ryck, till tanken: ”Jag hatar mitt liv”.
Problemet är bara att jag inte gör det. Ändå kunde den repliken ljuda alldeles glasklart i huvudet i samma ögonblick som sömnen släppte greppet.
Det verkar inte handla om något logiskt.
I Aftonbladet säger en professor att en del har en väldig stark varningsklocka som kanske ger falsklarm ibland.
I dramatikern Lars Noréns dagböcker finns den värsta skildring av morgonångest jag vet.
”Först ville jag inte vakna, inte leva, men det lossnade långsamt”.
”Jag är mycket olycklig och värnlös på mornarna. Jag vet inte hur jag ska orka en dag till”.
”Det tar två timmar för mig att börja vilja leva. Att vilja röra på mig. Det är en tryckande ångest, som jag väntar ut. Och så plötsligt, får jag en impuls att börja dagen”, säger han i en intervju där han berättar att han varje dag när han vaknat måste sitta ett par timmar i en fåtölj, alldeles still, med kaffe och cigg.
Det handlar inte om en sjuk, av depression förlamad person. När Norén väl fått impulsen att dra igång dagen, sätter han på två tvättmaskiner, träffar sin dotter, går på kafé med en vän, städar, pratar i telefon med en gift ung kvinna som han är kär i, shoppar kläder och skriver banbrytande dramatik som han sen sätter upp runt om i världen.
Själv har jag långt ifrån sådan energi, och inte så stark ångest på morgonen, det är snarare ett slags förlamning.
Förr kunde jag sitta i timmar med morgontidningen. Nu är det mobilen som jag försjunker i medan tiden går. Strax före lunch är väl tidigast som jag kommer igång med något.
Segt är det. Och det blir bara värre.
Därför kastade jag mig över artikeln ”Så kan du slippa din morgonångest” på Aftonbladet Plus.
Enligt en professor i psykologi handlar morgonångest om oro inför vad som ska hända under dagen. Till exempel oro inför en presentation inför kunder, att behöva köra i mörker på väg till jobbet eller rädsla för panikångest i kollektivtrafiken.
Men allt det där slipper ju vi pensionärer. Visst kunde jag oroa mig för något jobbrelaterat förut, vakna tidigt och vara nervös för det som skulle hända under dagen.
Nu sover jag ut i lugn och ro, och vaknar med en helt annan sorts ångest. Den är existentiell.
Det är hela tillvaron som människa som ramlar över mig när jag vaknar.
Straffet för gårdagen slår till. Vartenda träningspass, vartenda glas vin dagen innan känns i kroppen. Också om man sagt eller gjort något dumt.
Det vevas i repris.
Lars Norén dog i covid för två år sen, 76 år gammal.
”Jag är så liten när jag vaknar, ett litet barn som knappt förmår klä på sig själv. Jag kommer att sluta så”, skrev han 20 år tidigare.
Och det är väl så det är. Det är döden man känner av där på morgonen. Den oundvikliga. Man borde vara glad för en dag till, men är i stället rädd.
Tills ljuset slås på i huvudet, och allt är som vanligt igen.