De utflyttade lantisarna gör Stockholm ängsligt

Stockholm är en ängslig plats. Om detta tycks det råda viss enighet.

Det händer att man kommer i samspråk om Stockholm. Som stad, som plats, rent av som hem. Ett av de vanligaste orden som dyker upp då, förutsatt att den man samspråkar med inte jobbar som stadens turistombudsman, är ”ängslig”.

Stockholm är en ängslig plats. Om detta tycks det råda viss enighet.

Ett tecken på att det ligger något i det, är att jag aldrig har behövt fråga vederbörande vad de egentligen menar. Jag förstår precis. Senast jag hörde ordet löpte samtalet vidare till stadens olika motionspalats och alla märkliga gymnastiska övningar som försiggår där. Yoga i 35-gradig värme, dans kring pålen, polynesisk stretching medelst kast med liten kokosnöt. Det ena mer krystat än det andra. Vänjer man sig vid en krystad motionsform har den ersatts av en ny, ännu mer krystad, nästa termin.

Ängsligt, var ordet. Mer rustika personer skulle använda ett begrepp som har att göra med de känslor som matsmältningssystemet ger upphov till i sitt sista arbetsmoment, men andemeningen är densamma.
En populär tolkning av vad det beror på går helt enkelt ut på att stockholmare är av en särskilt fjantig sort. Men nu är det ju så att nästan ingen stockholmare kommer från Stockholm. Vi är snudd på undantagslöst inflyttade lantisar. Det kan förstås vara så att vi som sökt oss till Stockholm är ett urval av landets larvigaste lantisar. Men jag är inte så säker på det heller.

Däremot ...
Det händer inte alltför sällan att stockholmsjournalister i hyfsat ung ålder skickas ut i landet för att göra reportage. ”Reportage” betyder, som ni vet, att bära med sig tillbaka. Det är själva tanken: att man ska ge sig ut och hämta något som man sedan visar upp för sin publik. Men vid de där tillfällena är det ofta något annat som lyser igenom. Nämligen att journalisterna bär med sig något tillbaka när de ger sig ut i spenaten, snarare än när de återvänder till Stockholm. För de är, med få undantag, födda som lantisar.

Det finns nästan alltid en nedlåtande ton, ofta en rysning, ibland ett drag av äckel, när stockholmsjournalister rapporterar från landsbygden. Och det beror inte på att de är stockholmare. Det beror på att de inte är det. De är emigrerade lantisar, livrädda för att halka bakåt, ut i granskogen igen.

Där har ni förklaringen till att Stockholm är så ängsligt.

Följ ämnen i artikeln