Vardagens fartränder hjälper oss göra slut
I radioprogrammet ”Christer” i P3 i torsdags var det som vanligt relationsråd.
Jag har ju nu, tillsammans med sexexperten Jonna Abelsson, sänt just den här programpunkten varje vecka i flera år. (Det kan nog fasen vara sex år nu.)
Vi har fått uppleva mycket, kärlek, hat, sorg, oro och impotens. Frågor om mammor, killar och trekanter. En förtvivlad kille hade legat med sin flickväns mamma på midsommarafton, en annan hade vaxat pungen med aceton.
Det finns inget som upprör oss längre. Vi är härdade, men fortfarande alltid på våra lyssnares sida. Inför torsdagens sändning hade jag tänkt till lite.
Jag hade funderat på det här med att göra slut och bryta upp, och på vilken lång process det ofta är, särskilt om man fortfarande tycker om den man ändå måste lämna.
På bussen ut mot radiohuset slog det mig att man ofta mot slutet av den här sega, långdragna processen, plötsligt upplever ett mycket specifikt ögonblick av upplysning. När man bara vet att nu, nu är det dags. Bitarna faller på plats, bägaren rinner över och måttet rågas. Jag luftade min spaning i sändning och herregud, vad lyssnarna kände igen sig!
Någon hade suttit och sett sin kille äta ägg. Han åt på samma sätt som alltid, men så bara plötsligt stod det klart: Hur äter människan sitt ägg, och vem är det egentligen som sitter här vid mitt köksbord? Vem är han?
En kille såg sin sambo bära ut soporna och en känsla av lättnad följdes av insikten om att han aldrig ville att hon skulle komma tillbaks in igen. ”Sopan gick ut med sopan”, som han själv uttryckte det.
Oftast är det ju det äckliga och oansvariga som får en att inse att nu är det fan dags att bryta. Naglar i pastan, hår i (eller utanför) näsan, fartränder i kalsongerna eller att toaletten saknar både lås, ljus, toapapper och sanitet. (Jonna har upplevt det sistnämnda.)
Men ofta kan det bara vara de helt vardagliga, triviala händelserna som ger insikt. Tiden står still och beslutet fattas. Jag minns hur en kille sa ”pappricka” i stället för paprika, och plötsligt stod det klart. Jag tog mina saker och kom aldrig mer igen.
Det värsta är när de där allra finaste små egenheterna som man en gång blev så kär i byter skepnad och förvandlas till små vidriga monster. Smeknamnet ”Pluttan” skär i öronen, den kreddiga skivsamlingen är egentligen bara en nördig dammsamlare i bokstavsordning, det högljudda skrattet från himmelen som klingade så vackert visar sig egentligen härröra från Hin Håle själv.
Vår intuition kämpar, försöker säga oss något viktigt om och om igen men tvingas till slut ta till ett tydligt tecken för att verkligen övertyga oss. Som ett ägg eller en fartrand.
Jag tycker vi ska bejaka dessa tillfällen av klarhet, egentligen är det ju bara att tacka oss själv för vägledningen från vårt undermedvetna.
Tack!