Bulletin missade nyheternas renässans
MARTIN SCHORI: Det är svårt att göra tidning, det vet nu Tino Sanandaji
Bulletin har gått i konkurs. Mycket – för mycket enligt många – har skrivits om alla turer och i sociala medier kan man se en inte försumbar volym av skadeglädje.
Några av de tongivande personerna bakom Bulletin har delvis byggt sina karriärer på att klanka ner på medierna. Inte minst ägarna, eller i alla fall Tino Sanandaji. Under åratal har han berättat för medierna hur de borde göra ISTÄLLET. Eller i alla fall hur vi absolut inte ska göra.
Nu har Sanandaji testat själv och det har hittills inte gått superbra.
Skandalerna med trippelmördare, läckta ljudfiler och avhoppen har så klart skadat Bulletin, men kanske beror fallet på något helt annat.
Bulletin säger ofta att de skiljer på ”news and views”, något jag antar att de tycker att andra medier inte gör (Bulletin är dock mig veterligen det enda svenska mediet vars officiella sociala medier-nyhetskonton delar ledartexter).
Man kunde snabbt konstatera att det var på ”views” man satsade hårdast, sajten samlade några av de främsta högerpennorna i sitt stall.
Rimligt kan man tycka, då det länge funnits en uppfattning att nyheter är allmängods. Hur ska man kunna tjäna pengar på nyheter i en värld där en exklusiv nyhet kan ”rewriteas” på sekunder av alla andra medier? Bättre då att försöka lyfta fram, och kapitalisera på, profilerna – och tillsätta en mindre skara nyhetsreportrar.
Den analysen, om man nu gjorde den, var inte Bulletin ensamma om. Nyhetsarbetet, jakten på egna historier och avslöjanden, har nedvärderats under lång tid av medieägare.
Medierna var under det senaste decenniet på jakt efter räckvidd (= klick) och annonspengar, och då kunde man i många fall lika gärna göra jobbet från nyhetsdesken.
Men nu är det nya tider.
De flesta stora medier rekryterar erfarna reportrar och plöjer ner massa resurser i nyhetsarbete igen. För egna nyheter, gräv och starka historier har visat sig vara motorn i den affärsidé som nästan alla stora tidningar satsar hårdast på just nu: att skaffa nya prenumeranter (i Aftonbladets fall, Aftonbladet Plus).
Nyhetsarbetet har helt enkelt fått en renässans och det verkar Bulletin ha missat.
Tino Sanandaji beklagade sig i början, i en av alla artiklar som skrivits om Bulletin, att nyhetsredaktionen hade ”producerat noll gräv” de första månaderna. Det var en besvikelse, sade han.
Men jag tror inte att det förvånade så många andra i branschen.
Att göra journalistik i allmänhet och genomarbetade granskningar i synnerhet tar tid. När det så småningom är klart tar det också en jäkla tid. Saker ska kollas, dubbelkollas, ny information dyker upp, även det ska kollas.
Precis innan man ska trycka på publiceringsknappen hör någon av sig efter månader av tystnad och säger att de faktiskt vill kommentera – och då måste de nya uppgifterna dubbelkollas. Kanske dras ett varv med källorna igen.
Det tar lång tid att bygga upp grävkompetens
Aftonbladets grävteam består av några av landets främsta journalister. Detsamma gäller Expressens, DN:s, SVT:s och SR:s. Det tar lång tid att bygga sådana här processer och det tar lång tid att bygga upp sådan kompetens.
Stora gräv i all ära, men detta gäller lika mycket det dagliga nyhetsarbetet.
”Okunskapen om hur mycket som krävs för att skapa en framgångsrik dagstidning verkade monumental. Hade Bulletins grundare missat hur många år av ickeglamouröst slit på redaktionsgolvet som ligger bakom varje svensk dagstidning?” skrev SvD:s krönikör Axel Andén insiktsfullt förra året.
Han fortsatte: ”De traditionella medierna beskrivs ibland som mossiga, trögrörliga, inte tillräckligt innovativa. Men deras långsiktighet är också deras största fördel. Det är det som ger dem den trovärdighet som är helt avgörande för att de ska vara intressanta för fler än de närmast sörjande och ideologiskt likasinnande”.
Slutsatsen man kan dra av allt detta är alltså: Det är fan svårt att göra tidning. Men jag hoppas verkligen att fler vågar fortsätta, trots detta debacle.