De hatar inte svarta, de vill bara inte se dem här
De kallar sig ett politiskt parti nu.
Det har varit många år när de var något annat. När de stod för skräck och terror. När de hatade. När människor av en viss hudfärg kände håren i nacken resa sig bara deras namn nämndes.
I dag, när de är ett registrerat politiskt parti - har ju egen logga och fin flagga i passande färger och allt - så är de oförstående över den här skräcken. Säger att folk nog har hittat på, förmodligen överdrivit en smula. Så illa var det väl ändå inte?
Deras medlemmar gör ibland en hälsning som ger associationer till Tyskland år 1939. Men det är inget som man borde ta illa upp för. Folk är så känsliga nuförtiden. Men det får man väl inte säga i det här jäkla landet. Det handlar ju om organisationens historia, så har man alltid hälsat, liksom.
”Varför ska vi ändra vår historia för att det inte passar någon annan som inte hör hit?”, säger en ledare.
Samtalet kommer in på den pågående flyktingströmmen i Europa. På en liten pojke i röd t-shirt som spolades upp på en turkisk strand.
En liten pojke som ledaren, och många anhängare, tycker har lurat Europa. Fått oss att öppna våra gränser utan att tänka på konsekvenserna. Nu ligger det en död liten syrisk pojke där. Men om vi släpper in mer av honom kommer det döda barnet snart ha blont hår, säger ledaren.
Det pågår ju ett vitt folkmord, så mycket viktigare än kriget i Syrien. Säger ledaren.
Partiet har varit noga med att tvätta sin historia.
De vill tas på allvar.
Ledarens uniform har ersatts med kostym.
Svarta kängor har ersatts med finskor.
Men framför allt är det retoriken som har mjukats upp.
De är inte främlingsfientliga. De tycker bara att vi ska dela upp oss.
De hatar inte svarta. De tycker bara att svarta ska åka hem till Afrika.
När jag och min fotografkollega Stefan Mattsson har tillbringat en längre tid med dem är vi ganska möra i huvud, själ och hjärta. Men vi tycker att det är viktigt att berätta deras historia. För att människor ska förstå vad som ligger och pyr runt omkring oss.
… Jag menar förstås att jag tillbringat en vecka med Ku Klux Klan. Vem trodde du att jag skrev om?