Politiker som tjatar om hårdare tag borde lyssna på polisen
Efter de senaste dygnens skjutningar och sprängningar rabblar politikerna än en gång sina mantran om nya lagar och hårdare straff.
Jag antar att det är för mycket begärt att de lyssnar på vad polisen har att säga.
Explosionen vid ett bostadshus i Linköping, en av de kraftigaste som har drabbat Sverige de senaste 20 åren, följdes upp av ett mord och tre sprängningar i Malmö.
Politikerna reagerade som politiker alltid reagerar vid situationer som dessa, de som befinner sig i opposition skyller på de som bestämmer och de som bestämmer skyller på att oppositionen inte gjorde tillräckligt då den bestämde.
Under vårens sista partiledardebatt bröstade moderatledaren Ulf Kristersson upp sig och sa att regeringen har kapitulerat inför kriminaliteten, varefter statsminister Stefan Löfven gjorde sitt bästa för att lugna nationen med att påpeka att det numera krävdes tvåvåningssängar i fängelsernas celler för att få plats med alla brottslingar.
Och i Sveriges Radio i går morse rabblade justitieminister Morgan Johansson de vanliga argumenten i vad som på samtidssvenska heter talepunkter.
Fler poliser, skärpta straff, utvidgade lagar. ”Gängen måste ryckas upp med rötterna.”
Intervjun var talande för vår tid: programledare och politiker inbegripna i ett samtal om kameraövervakning, datalagring och skärpt straff för olaga vapeninnehav.
Inte för ett ögonblick höjdes blicken. Inga frågor ställdes om vilka långsiktiga strategier som krävs för att bryta ner gängkriminaliteten, få bukt med skjutningarna och återerövra gator och torg i de hårdast drabbade förorterna.
Promemorian som rikspolischef Anders Thornberg härom året överlämnade till Justitiedepartementet talar ett annat och kunnigare språk.
Den borde vara obligatorisk läsning för auktoritära politiker, gapiga ledarskribenter och annat löst folk som försörjer sig på att larma och göra sig till.
Om inte annat för att den är någonting i vår tid så sällsynt som ett exempel på att det faktiskt inte är omöjligt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Rikspolischefen önskar sig för all del ökade befogenheter, så håller poliser alltid på, att kräva nya lagar är enklare än att erkänna misslyckanden, men ägnar dessbättre huvuddelen av sin skrivelse åt annat än att tycka synd om sig själv.
”För att kunna bryta utvecklingen krävs åtgärder av flera olika samhällsaktörer”, påpekar han.
Kriminalvården måste öka insatserna för brottsaktiva personer som är på väg att släppas, Skatteverket behöver vidta åtgärder för att försvåra användningen av fler identiteter och Tullen måste upp mer på tårna.
Mest uppehåller sig Thornberg emellertid vid det förebyggande arbetet.
Socialtjänsten behöver bli bättre på att identifiera barn som är i riskzonen så att åtgärder kan sättas in tidigt, skolan måste utveckla arbetet med bland annat läxhjälp, landstingen behöver kapacitet för att hjälpa unga patienter på glid som har psykiska störningar.
Dessutom måste fastighetsägare och näringsidkare ta ansvar för boendemiljön.
Jag vet, det offentliga samtalet är alldeles för rastlöst och ytligt för att ens närma sig det förebyggande arbete som krävs för att vända utvecklingen.
Och det är väl naivt att hoppas på att diskussionen om vad som måste göras här och nu för att återställa lag och ordning där lag och ordning saknas börjar innehålla någonting mer än samma undermåliga argument gång efter gång efter gång.
Det som behövs är tydligt polisiärt ledarskap. Det som behövs är synlig och lokalt förankrad polis. Det som behövs är uthållighet.
Något som inte behövs är ännu en meningslös debatt om skärpta straff och nya lagar.