Förvirring om möjlighet att utvisa till Uzbekistan
Den politiska förvirringen om vilka möjligheter Sverige har att utvisa människor till Uzbekistan är för närvarande betydande.
Låt oss reda ut hur det förhåller sig.
I en intervju i Expressen i går påstod inrikesminister Anders Ygeman att Rakhmat Akilov sannolikt hade utvisats om polisen hittat honom efter att beslutet om att han inte fick stanna kvar hade fattats.
Han tillbakavisade också uppgifter de senaste dagarna om att Sverige inte skickar människor till Uzbekistan.
Bara de senaste månaderna ska 26 uzbeker ha lämnat Sverige med tvång, varav hälften skickades till Uzbekistan, hävdade inrikesministern.
Ygeman är nu inte den enda ledande politikern som har suckat offentligt över att utvisningen inte blev av innan terrorn slog till på Drottninggatan. Hans chef, statsminister Stefan Löfven, har känt ”frustration”.
Och moderaternas partiordförande Anna Kinberg Batra skrev på Twitter: ”Om man inte får vara i Sverige ska man avvisas. Om det hade fungerat som det ska hade 39-åringen inte varit på Drottninggatan i fredags”.
Oppositionsledaren är så arg att hon har krävt att rikspolischef Dan Eliasson och Säpo-chefen Anders Thornberg infinner sig i riksdagen för att förklara sig.
Jag föreställer mig att polischeferna vid en eventuell utfrågning kommer att förklara bland annat följande:
Den 21 december 2005 ansökte fyra uzbekiska medborgare – en man, hans fru och parets barn – om asyl i Sverige.
Till stöd för sin ansökan uppgav mannen att han var muslimsk separatist och hade gripits och torterats av den inte alltför vänliga regimen i Uzbekistan.
Det där tror vi inte på, svarade först Migrationsverket och sedan Migrationsdomstolen och avslog ansökan.
Ärendet vandrade vidare till Europadomstolen, som i december 2012 underkände Sveriges beslut.
Juristerna i Strasbourg ansåg att det fanns tillräckliga skäl att tro att mannen skulle löpa ”en verklig och personlig risk” att gripas och utsättas för tortyr om han skickades hem.
Domen ledde i sin tur till att Migrationsverkets rättschef, Fredrik Beijer, i maj 2015 utfärdade en ”Rättslig kommentar angående återvändande till Uzbekistan”.
Beijer kom fram till att utvisningar till detta land inte helt ska stoppas, men att betydande försiktighet ska iakttas då det kommer till att använda tvång.
I praktiken innebär denna rättsliga kommentar att möjligheterna att sätta uzbeker på ett plan till sitt hemland mot deras vilja är mycket små.
Patrik Engström, chef för den svenska gränspolisen, twittrade i går att polisen under perioden 2015 till mars 2017 genomfört 52 utvisningar till Uzbekistan. Endast i två av fallen användes tvångsmedel.
Siffror som inte har mycket gemensamt med Ygemans 26 fall på två månader. Men det innebär inte att inrikesministern är helt ute och cyklar. Till saken hör nämligen att Migrationsverket och Polismyndigheten använder begreppet ”tvång” på olika sätt.
Verket definierar ”verkställighet med tvång” som att den har genomförts av polisen. Men en majoritet av polisens ärenden sker genom frivillig utresa utan eskort, det vill säga utan tvång.
Det finns med andra ord en rimlig förklaring till diskrepansen mellan de två myndigheternas statistik.
Sammanfattningsvis: Det hade inte varit omöjligt att utvisa Akilov mot dennes vilja. Men det hade med betydande sannolikhet inte skett.
Frågan är vilka slutsatser vi kan dra av denna förvirrade röra.
En är att det är olyckligt att ords innebörd kan skilja sig mellan myndigheter.
Möjligen är det även olyckligt att ledande politiker för de två statsbärande partierna efter ett terrordåd är mer intresserade av att framstå som handlingskraftiga än att ta reda på hur det förhåller sig innan de öppnar munnen.