Kommer barnet tänka att jag är en psykopat?
Jag skolar in mitt femte barn den här veckan. Och nästa. Efter det förväntas han vara klar.
Det är han säkert. Men hur går det med mig?
De andra föräldrarna gör det här för första gången. De tror säkert att jag vet vad jag gör. Att jag är trygg och lugn.
Det är jag inte.
Femte barnet, vilken rutinerad jävel. De tror kanske att jag kan ge kurser i inskolning.
Det kan jag inte.
Och då har jag ändå skolat in andras barn, när jag arbetade på förskola.
Man blir aldrig rustad. Och efter fjärde barnet börjar oron om. Tydligen.
Tanken var att jag skulle gå på ett kvällsmöte om inskolningen i går. Men så här är det att ha fem barn: man hinner inte.
Så jag fick aldrig ställa den där frågan som jag tänkt på så många gånger de senaste sexton åren.
Inte den om varför mammor och pappor måste jobba när vi är så förälskade i våra små, är det inte mot naturen, om vi ska vara ärliga med varandra?
Jag behöver heller inte fråga om det är skadligt att gå på förskola när man är liten, jämfört med att vara hemma med en förälder tills skolplikten träder in. Jag vågar tro på att det löser sig.
Det jag har tänkt på under alla dessa år är följande:
Under inskolningens andra vecka ska vi föräldrar lämna barnet och sätta oss i personalrummet.
Då finns det en överhängande risk att barnet börjar gråta och inte vill att mamma eller pappa ska gå.
Sedan tidigare vet jag att man som förälder aldrig får tveka eller se ledsen eller orolig ut.
Man ska vara glad och trygg och trevlig och lätt i steget.
Även om barnet gråter förtvivlat.
Så min fråga är denna:
Kommer inte barnet tänka att jag är en psykopat?
Detta lilla barn som landade i min famn en varm dag i september. Detta barn som alltid har mig nära till hands, som alltid får sina behov tillgodosedda, som alltid kan lita på att jag tröstar när det behövs.
Om detta barn helt plötsligt en dag ser på mig med tårfyllda ögon och vädjar till mig att komma tillbaka och jag bara … ler? Är inte det ett väldigt stört beteende?
Barnet måste undra hur det kunde gå från ”Mammas lilla älskling, inte gråta, jag håller om dig” till ”Hej då, ha en bra dag!” över en natt.
Är det mötets mening att jag ska se mitt barn genom en tjock glasig hinna av saltig väta och utstråla glädje?
Har jag verkligen gjort det här förut?
Ska jag verkligen göra det igen?
Ska jag stå där i dörröppningen och le åt hans misär?
Jag tog upp det med personalen tidigare idag.
Vi kom överens om att det är en god idé att inte vända sig om samt att lämna lokalen mer eller mindre skyndsamt, med en neutral min.
Det är en himla smart idé.
För om barnet inte ser att jag ser att barnet är ledset, då kan jag ju inte beskyllas för att vara kall.
Exakt så skulle en psykopat tänka.
Jag gör så.
Ister
- En sextiofyra meter lång fettklump har upptäckts i ett engelskt avlopp. Man kan inte ohöra en sådan nyhet. I mitt huvud ställer jag upp bilar på rad för att visualisera fettklumpens storlek. Visste ni att det går 35,75 kolumnister på en engelsk fettklump? Försök olära er den siffran.
Kolumnister
- Om ni precis plockar fram kalkylatorn i mobilen för att räkna ut hur lång en kolumnist är, så är ni precis som vi på Aftonbladet vill ha våra läsare. Vetgiriga och överdrivet nyfikna.