Därför blir politiker livrädda av kvalitet

Johan Hakelius.

Det vi finner på nätet, upplyste fyra forskare om i Dagens Nyheter på juldagen, är inte den allmänna opinionen. Så nu är det uppenbara vetenskapligt belagt, också: Twitter består ofta av ytterkantsåsikter, som mångfaldigas av en ­liten grupp fanatiska tyckare. Tror man att det är folkets röst, har man fel.

Den artikeln fick mig att, sent omsider, tänka på det här med ­kulturtidskrifterna. Vilket bröl det blev, innan handsvettiga folk­valda, pådrivna av skadeglada folkvalda, försäkrade att blaskorna skulle få behålla sina ynka skatte­miljoner.

Nu hör jag inte till dem som kan hetsa mig själv att tro att svensk ­demokrati står och faller med Grafik­nytt, men å andra sidan hör jag inte heller till dem som flatgarvar åt den typen av trycksaker. Visst finns det en hel del plakatpolitiska pamfletter bland kulturtidskrifterna, men det finns också texter som ­svalkar i detta twittrande helvete vi kallar nu.

”Freuds resa till Venedig” ur ­Arche, ”Spirou - över 70 år av figurdesign” ur Bild och Bubbla, bluesmagasinet Jeffersons artikel om Blind Willie Johnson, ”I väntan på Messias” i Judisk Krönika och tidskriften Subalterns texter om ­antikens syn på drömmar: det är ­bara några exempel ur aktuella innehållsförteckningar som gör mig nyfiken.

Man kan förstås vilja dra in stödet ändå. Varför ska just dessa ­doserande äggskallar ha dragningsrätt på skattemedel?

Bra fråga. Men nu är vi alla så ­insyltade i statens givande och ­tagande, oavsett om vi pysslar med skotersafari, fotboll eller lettisk förkrigslitteratur, att jag inte riktigt vet varför det argumentet plötsligt skulle gälla. Varför inte börja ­avvecklingen med sporthallarna och ridhusen, i så fall?

Så gick tankarna, när jag läste forskarnas artikel i DN. Och plötsligt kom jag på hur jag associerat.

Ytterkantsåsikter, som mång­faldigas av en liten grupp fanatiska tyckare. Den beskrivningen kunde gälla många kulturtidskrifter också. Varken där eller på Twitter finns folkets röst. Men hur kommer det sig då att det är obligatoriskt för ­politiker att följa Twitter, men inte att läsa kulturtidskrifter?

Svaret har att göra med begrepp som talang, tanke och kunskap. ­Kvalitet, för att använda ett gammalt ord.

Däri ligger skillnaden mellan Twitters skenverklighet och kulturtidskrifternas skenverklighet. Och kvalitet gör politiker livrädda, för själva ordet antyder ett slags elitism.

Bättre då att hålla sig till ­Twitter. För en modern ­politiker tror att dålig kvalitet är detsamma som folk­lighet.

Dagens byggnad:

Sutjaginhuset.

Sutjaginhuset i Archangelsk var ett trähus påbörjat 1992 och tillbyggt i omgångar. Den planlösa byggnaden blev till slut världens högsta privathem i trä, med 13 ­våningar som nådde 44 ­meter över marken. Nikolaj Sutjagin, med ett förflutet som gangster, byggde huset utan bygglov. Det revs sedan av myndigheterna mellan 2008 och 2012.

Dagens fakta:

HK Vodnik.

HK Vodnik är Archangelsks bandylag. HK Vodnik vann den ryska bandycupen nio gånger av tio möjliga mellan 1996 och 2005. Då övergick de flesta av ­spelarna till Dynamo ­Moskva, som dominerat ­sedan dess.

Följ ämnen i artikeln