Vi kan inte gömma oss bakom några ”flickstreck”

Jag har blivit klappad på huvudet, nypt i baken, klämd på brösten och tvångssmekt mellan benen.

Jag har rakat av mig allt kroppshår varannan dag, jag har lärt min fnittra och göra allt för att killarna ska gilla mig. Jag har bantat och gått i ”hålla-in-strumpbyxor” tills levern och njuren hotade att klämma ihjäl varann.

Men inte nu längre, för nu får det räcka!

Jag tänker inte spela med i det sjuka spelet.

Min granne frågade mig: Varför ska ni tjejer hålla på och gnälla? Är det så jävla synd om er?

Ja, fasen, det är synd om oss.

I en bok av Fanny Ambjörnsson läste jag för ett tag sen en intervju med en gymnasietjej som inte orkade vara tjej på söndagar. En dag i veckan kände hon att hon ville kunna slippa raka sig, sätta på smink, fina kläder och ett sött leende. På söndagar orkade hon bara inte vara kvinnlig längre.

Texten var så träffande, att vara kvinna är ett jobb, ett jobb som tillochmed unga tjejer är så trötta på att dom behöver ledigt, om så bara en dag i veckan.

Jag driver tillsammans med tre kollegor en blogg i SVT:s regi, den heter Mensbloggen och är främst till för unga tjejer kring pubertetsåren och tar upp allt från flytningar och sex till ensamhet och föräldrar.

Ibland är det en skrämmande verklighet som möter oss på Mensbloggen. Bland alla dom frågor och inlägg som strömmar in kan vi urskilja vissa mönster: Tjejer ser alla andras behov, men inte sina egna.

I skolan minns jag att alla vi med snippor hade en extra uppgift i klassrummet, nämligen att hjälpa fröken att hålla ordning på killarna, och inget verkar ha förändrats. Från barnsben lär vi tjejer oss per automatik att ta ansvar, känna av andras känslor och försöka ställa allt till rätta, våra egna problem vänder vi inåt. Vi mobbar och skadar oss själva.

En tjej som är utåtagerande finns det ingen sympati för. Hellre en tyst tjej som skär sig än en som skriker och tar plats. Det finns inga ord som ”flickstreck” att gömma sig bakom. Eller har du nånsin hört nån säga ”Låt flickorna vara flickor”?

Varför är det så svårt att inse att vi alla, män som kvinnor skulle tjäna så mycket på att släppa rollerna? Inte bara gymnasietjejen i boken som skulle få semester varje dag, utan också killarna i hennes klass skulle befrias. För det är lika synd om killarna: Hur kan ni finna er i att tvingas in i den smala mansrollen? Det vi råkar födas med mellan benen styr inte bara vilken färg vår sparkdräkt får och hur vi bemöts från dag ett, utan även hur vi förväntas prata, gå, klä oss, tycka, tänka och allt annat i hela livet in i minsta detalj.

Så, för att återkomma till gnällandet, så är jag trött på det jag med, låt oss sluta gnälla och börja slåss, vägra och skrika, och inte bara vi kvinnor, ni män med!

Följ ämnen i artikeln