Borde vi importera politiker från Uzbekistan?

Foto: TT

Visst är det fint att Sverige har lagt miljarder på urfolks kamp för sina rättigheter? Andra länders urinvånare alltså. Våra egna verkar vi ju skita fullständigt i.

I veckan inledde Högsta domstolen fallet svenska staten mot samebyn Girjas gällande jakt-och fiskerättigheter. Förhandlingen pågår just nu och utfallet kan bli avgörande för samerna.

Sofia Jannok sätter ord på det: ”Den här striden visar svenska statens riktiga ansikte – när urbefolkningen måste gå till domstol för att försvara våra rättigheter till våra förfäders land.”

För om det är något staten inte velat ska avslöjas är det denna skamfläck: den historiska och pågående koloniseringen av vårt eget urfolk. Vi kränker samernas rättigheter så pass illa att vi fått stark kritik från Nicaragua och Uzbekistan. Men få känner till något om det.

För vad vi känner till beror på vad som framhävs och inte minst: vad som döljs. En generande historik sopas under mattan, och man gör inte upp med ett förflutet vars fotspår man fortfarande vandrar i. På tal om att dölja så är den pågående rättegången brutalt underrapporterad.

 

På ett internationellt sammanträde om mänskliga rättigheter i Paris förra året fick representanter från olika länder möjlighet att ställa frågor till svenska regeringen. Jag tog chansen att fråga om hyckleriet i att Sverige var drivande i att ta fram den FN-konvention (ILO 169) som skulle se till att urfolks markrättigheter respekteras men sedan konsekvent vägrat ratificera den. Trots att FN:s rasdiskrimineringskommitté och andra organ upprepat att vår lagstiftning är för svag och att vi bryter mot bindande konventioner för mänskliga rättigheter.

”Du vet för mycket”, råkade en uppenbart obekväm representant från regeringen svara innan hon drog svepskälet – det är under utredning. Jo, tack. Saken har utretts i 30 års tid!!!

Undanflykter för att slippa ta ställning. Men det är precis det man gör.

För under tiden regering och riksdag underlåter att agera har staten och företag brett ut sig på marken man lovat skydda. Samer har fått liv raserade, renar har dött i tusental och ett ovärderligt kulturarv har gått förlorat. Som om detta inte var nog har institutioner ännu inte tillgodosett samernas krav på repatriering. Rimligtvis vore det ett absolut minimum att återlämna släktingars likdelar som stals för rasbiologisk forskning, så att de kan få begravas.

Men nej. Inte ens det.

 

Genom att gömma sig bakom utredningar har politikerna svikit sina påstådda ideal, men framförallt sina medmänniskor. Man har valt pengar framför principer och företag framför folket. För det är självfallet pengar det handlar om. Anledningen till koloniseringens början, fortsättning och orsaken att vi vet så lite. Det starkaste intresset utifrån vilket vi inordnar våra liv och underordnar andras.

Som John Stauffer från Civil Right Defenders förklarar för SvD: ”Vi pratar om skog, gruvor, vattenkraft och vindkraft och man vinner inga politiska röster för att kämpa för samers rättigheter. Däremot finns röster att förlora”.

9 av 10 planerade gruvor ligger inom känsligt renbetesland. Uppenbarligen står massa potentiella ekonomiska vinster och politiska poäng på spel.

När politikerna inte driver kampen måste vi göra det. Jag vill tro att bristen på engagemang i samernas situation grundar sig i att för många vet för lite. För det här förtrycket ska inte få förekomma. Vi behöver alla lyssna och läsa på mer för att sedan kräva att politikerna vi röstar på ska agera och slutar undvika ämnet. Om det inte finns tillräckligt många politiker som bryr sig så får vi helt enkelt skapa dem. För vi ska väl inte behöva importera dem från Nicaragua eller Uzbekistan?


För mer information och viktig läsning: SvD:s artikelserie ”Kampen om sameland” där många av exemplen ovan utvecklas
För en inblick i samiskt liv idag kolla in stafettkontot @mittsapmi

avLinnéa Claeson

ARTIKELN HANDLAR OM

Girjas

Samer

Uzbekistan