Ett pris till alla Irans kvinnor men räkna inte med att pariaregimen bryr sig
Människorättsaktivisten Narges Mohammadi, 51, är ett av många offer för förtrycket i Iran.
Fredspriset till henne kan ses som en utmärkelse till alla Irans kvinnor.
Men Irans prästdiktatur är så van att stå vid skampålen att chansen att de skulle låta piskan vila är mycket liten.
Året har inte precis burit på några stora framgångar för fred och säkerhet i världen. Tvärtom har 2023 i likhet med det förra varit ett mörkt år.
Men en ljusglimt har varit modet kvinnor i Iran visat när de protesterat mot tvånget att bära slöja på offentlig plats.
Protesterna inleddes redan förra hösten när 22-åriga Masha Amini greps av den religiösa polisen och misshandlades så svårt att hon föll i koma och dog. Hennes brott var att hon inte burit sin slöja på rätt sätt.
Hennes död ledde till mycket omfattande demonstrationer där kvinnor brände sina slöjor offentligt och krävde att regimen måste bort.
Protesterna spred sig över hela landet och fick en sådan omfattning och tyngd att regimen på allvar kände sig hotad. Än en gång fick vi se prov på det brutala våld som den islamistiska regimen är beredd att använda för att försvara sin maktställning.
Tusentals greps och fängslades. Flera av dem dömdes till döden och avrättades.
Narges Mohammadi, från början ingenjör men sedermera journalist, har suttit i fängelse sedan 2016 och har inte kunnat delta i några slöjprotester men har uppmuntrat dem inifrån fängelset. Hon har under flera decennier jobbat outtröttligt för kvinnor rättigheter och mänskliga rättigheter i allmänhet.
Framförallt har hon arbetat för att avskaffa dödsstraffet i Iran.
157 piskrapp
Iran är ett av de länder i världen där flest människor avrättas. Regimen vill gärna statuera exempel genom att låta avrättade dingla från byggkranar.
Mohammadi har fängslats 13 gånger och avtjänar i detta nu ett 16-årigt straff. Totalt har hon dömts till 31 års fängelse och 157 piskrapp.
Hon har även i övrigt betalt ett högt pris för sin kamp. Hon har inte sett sina två döttrar på åtta år. De bor med hennes make i Frankrike där han gick i exil efter att själv ha avtjänat ett 14-årigt fängelsestraff.
Man kan se det som att Nobelkommittén med årets pris följer upp det pris man delade ut till en annan iransk människorättskämpe, advokaten Shirin Ebadi. Hon leder Centret för försvar av mänskliga rättigheter där även Narges Mohammadi är verksam.
Ebadi fick priset 2003 och tyvärr kan man bara konstatera att nästan ingenting hänt fram till i dag för att stärka varken kvinnors rättigheter eller mänskliga rättigheter allmänt i Iran.
Ebadi lever sedan 2009 i exil i London.
På ett sätt kan man undra vad det tjänar till att återigen ge priset till en människorättskämpe i Iran. Det är ju uppenbart att regimen inte bryr sig om det faktum att fredspriset placerar dem i en oaptitlig liga av förtryckarregimer.
Absolut ingenting talar för att priset hjälper Mohammadi att bli fri tidigare eller får regimen att avskaffa dödsstraffet eller lätta på förtrycket. Det kan till och med bli tvärtom.
Ger inspiration
Men jag tror ändå kvinnor i Iran glädjer sig åt Narges Muhammadis utmärkelse och ser den som ett pris till alla Irans kvinnor. Rentav till alla i Iran som desperat vill se en förändring.
Det ger dem uppmuntran och inspiration att driva sin kamp för frihet och demokrati vidare. Priset visar att den fria världen bryr sig och står på deras sida.
Tyvärr är det väldigt sällsynt att Nobels fredspris på något konkret sätt ändrar historiens gång.
Förra årets gavs priset till en fängslad människorättskämpe i Belarus, till människorättsorganisationen Memorial och till en ukrainsk människorättsorganisation som en kommentar till Ryssland invasion av Ukriana.
Ales Bjaljatski sitter fortfarande fängslad. Memorial är numera förbjuden i Ryssland.
Året före det gavs priset bland annat till den ryske journalisten Dmitrij Muratov. Han är numera stämplad som ”utländsk agent” av den ryska staten.
2010 gick priset till den kinesiske människorättskämpen Liu Xiabo. Han dog i fängelse för några år sedan.
Men att bara blunda för dessa övergrepp vore fel. Fredpriset pekar ut hjältar som är beredda att offra sina liv för frihet och demokrati men pekar ut deras banemän. Något som kan leda till förändringar i en möjligen avlägsen framtid.
Nytt fall
Efter att ha legat nere under en tid är det möjligt att Muhammedis fredpris kan uppmuntra Irans kvinnor att åter börja protestera. Under den senaste veckan har det kommit rapporter från Iran om ett nytt fall där en unga kvinna, bara 16 år, sägs ha misshandlats av den religiösa polisen för att hon inte burit sin slöja på ett korrekt sätt.
En återupprepning av Masha Aminis fall och en påminnelse om vad det är för regim världen har att göra med.