Domen om mordet på pizzerian i Rinkeby skickar en viktig signal

Den första domen i den pågående mordepidemin i Stockholm sänder en viktig signal.

En anledning till att dödsskjutningarna fortsätter är nämligen att gärningsmännen alldeles för sällan åker fast.

Mordet på en pizzeria i Rinkeby i januari var den första av sammanlagt tio dödsskjutningar i Stockholm i år.

En 16-årig pojke klev in i lokalen och sköt en 24-åring i huvudet med två skott: enligt åklagaren en hämnd för en dödsskjutning som skett i samma stadsdel en vecka tidigare.

 

Dagens fällande dom i Solna tingsrätt förvånar inte. Bevisningen är god. Visserligen nekade sig ynglingen genom ändlösa förhör och rättegång, men hans dna fanns på två av patronerna i mordvapnet och övervakningsbilder visade att han har en exakt likadan skada på höger hand som gärningsmannen hade.

Indicier av det slaget är svåra att prata bort och lär övertyga även hovrätten.

Det går att se utgången på två sätt. Det går att glädjas över att ett av dessa gangstersmord klaras upp. Det går att oroas över att det inte tillhör vanligheterna att brott av detta slag löses. Båda synsätten har fog för sig.

 

Det har hittills i år inträffat några färre dödsskjutningar i huvudstaden än under motsvarande period i fjol, men det innebär sannerligen inte att det finns anledning att tala om ett trendbrott.

Tvärtom. Polisens lista över pågående mordutredningar är nedslående. Hittills i år är det tio skjutningar med dödlig utgång som är föremål för förundersökning. I endast tre av fallen, inklusive mordet som lett fram till dagens dom, är personer frihetsberövade.

Det ser ut likadant år ut och år in. De flesta dödsskjutningarna blir aldrig lösta. Färre än 15 procent av dessa brott leder till åtal.
Att den låga risken för att åka fast är en av orsakerna till att grovt kriminella unga män fortsätter att skjuta ihjäl varandra är ingen djärv gissning.

Dagens dom är i det perspektivet viktig. Den har någonting att säga. Unge gangster, du ska inte vara säker på att du går fri.

Men det räcker inte. Utredningsmetoderna måste bli bättre. Den polisiära förståelsen för mekanismerna bakom skjutvapenvåldet behöver ökas. Det förebyggande arbetet bör intensifieras.

Allt detta vet naturligtvis polisen och krafttag har tagits för att få bukt med utvecklingen.

 

Går utvecklingen att vända? Givetvis, men enkelt blir det inte. En undersökning visar att Sverige av 13 undersökta europeiska länder hade Sverige flest unga män som dödats av skjutvapen under åren 1996-2015. Föga smickrande siffror.

Från poliser och politiker hörs nu krav på att unga brottslingar ska dömas som vuxna. Sverige har, liksom många andra länder, en lång tradition och bred politisk förankring av att särbehandla unga lagöverträdare i straffrättsligt hänseende.

Reformer av det slaget är vanskliga. Det är en sak att börja straffa unga vuxna, personer mellan 18 och 20 år, som de som är 21 och äldre. Men det innebär också att påföljderna för de som är ännu yngre måste ses över. Det vore nämligen orimligt om en 17-åring döms till några år ungdomsvård för ett brott han hade kunnat få livstid för om han bara var några år äldre.

Och då talar vi om väsentligt skärpta straff för barn, vilket vore en synnerligen dyster utveckling.

 

Jag tillhör dem som har varnat för reformer av sådant slag. Men jag finner det svårare och svårare att argumentera mot att unga vuxna som gång på gång begår mycket grova brott inte döms som just vuxna.

Det finns förvisso en politisk övertro på vad vi kan åstadkomma med straffrätten. Men jag tror att det är ett redskap som bättre kan användas i kampen mot den organiserade gängbrottsligheten än vad som är fallet i dag.

Följ ämnen i artikeln