På 1700-talet tog nästan alla riksdagsmän mutor

Axel von Fersen den äldre lyckades med nöd och näppe lugna ner slagsmålet bland de korrupta riksdagsmännen.

De svenska riksdagsmännen är i dag troligen mer hederliga, i alla fall mer kontrollerade, än någonsin i den många hundra år långa historien om Sveriges riksdag.

Värst var det under mitten av 1700-talet – under den så kallade frihetstiden, då den politiska makten låg hos riksdagens fyra ständer på kungahusets bekostnad.

Då tog de flesta av riksdagsmännen mutor.

Eftersom riksdagens ledamöter inte hade fasta löner eller ersättningar var de flesta lätta att muta. Pengarna kom i första hand från de utländska ambassaderna, framför allt de franska, danska och ryska som bekostade hundratals riksdagsmäns uppehälle i Stockholm. Ibland fick riksdagsmännen klingande mynt, ofta kunde de gå till klubbar och sällskap bekostade av ambassaderna. Där fick riksdagsmännen äta och dricka gratis.

Många riksdagsmän, i synnerhet från adeln, fick höga löner och livslånga pensioner från Paris. De utländska ambassadörerna kunde på detta sätt framgångsrikt styra de politiska besluten i Sverige.

Periodvis försökte den hårt kringskurna kungamakten återta initiativet. Vid 1751 års riksdag försökte hovet splittra motståndet genom att driva fram en revolt inom bondeståndet. Det ledde till den våldsammaste debatten hittills i den svenska riksdagen. Händelsen har kallats nävakriget. Ett antal av bonderiksdagsmännen hade bjudits till slottet där kungen och drottningen hade klagat över hur illa de behandlades av samtidens politiker.

Den 29 november 1755 blev det upplopp i bondeståndet. Böndernas egen talman, Olof Håkansson från Blekinge, var seklets störste bondeledare, talman åtta gånger och med tiden en mycket förmögen man, eftersom han skickligt hävdade sin självständighet genom att ta mutor av alla ambassader, något som han för övrigt inte var ensam om. Han blev den förste bonden som fick statsbegravning i Riddarholmskyrkan.

Det var han som ledde förhandlingarna i bondeståndet i november 1755 då kungavänliga riksdagsmän med mycken häftighet gick till personligt angrepp mot Håkansson. Med iver och många slag i skranket hade de med buller och gny krävt att Håkansson skulle ut ur salen. ”Kungen klagar och ingen rätt får han. Vi klaga och ingen rätt få vi. Det är ditt fel din skälm – du skall icke mera vara vår talman” skrek de. Under det gruvliga buller som därvid uppkom såg man riksdagsmän med hög röst, händerna sammanknutna och stampande i bänken stå och ropa att talmannen skulle ut. Då skrek han att ”alla som är av samma tankar som vi, låt oss gå ut och fara hem och låta den fan som vill, bli kvar här inne”. Många började gå ut, men då sprang några ursinnigt fram till talmansbordet där de slog nävarna så ”att bläckhorn och sanddosa hoppa i vädret”.

De röt åt talmannen: ”Djävulen regere dig din skäm, nu ska du ut!” . De knuffade honom och ”slogo honom många gånger i huvudet”. De anföll sekreteraren och de hotade att kasta ut honom och talmannen genom fönstret.

Just som det blev allmänt slagsmål i kammaren upphov Josef Hansson från Älvsborgs län sin höga stämma och började sjunga psalmen: ”Vår fiende från oss driv”. Många stämde in i sången. Men då psalmen var över bröt tumultet och slagsmålet ut igen. Just då kom talmännen från adeln och prästerskapet in i salen.

De rapporterade att de såg: ”Ett häftigt käx- och nävakrig och blodiga ansikten. Talmansbordet omkullslaget. Talmannen dragen på golvet till fönstret, sekreteraren stående i en vrå med dragne värja, hållande bönderna i från sig med värjudden”.

Adelns talman Axel von Fersen den äldre hade då vrålat med sin högsta generalsstämma: ”Tyst! Eller skall tusende djävlar hämta eder!”

Ärkebiskopen höll en straff-predikan varefter Olof Håkansson kunde sätta sig på sin plats igen. Allt lugnade ner sig för stunden, men den politiska krisen fortsatte och kulminerade med drottning Lovisa Ulrikas misslyckade kuppförsök året efteråt.

Följ ämnen i artikeln