Prideparaden var bara startskottet – nu börjar den riktiga marschen
Situationen känns absurd, orealistisk. Som tagen ur en film. Och den är absurd. Men inte orealistisk. Den är kulmen på tusentals människors vardag.
Det finns bara en väg in. Folkmassan rör sig långsamt men otåligt på den trånga, svettiga bakgatan. Alla måste igenom säkerhetskontrollen nu för om tio minuter stänger polisen det avspärrade området så ingen kommer in eller ut. Bland bombhundar och beväpnade tjänstemän står vi nu på ett torg mitt i Sarajevo och väntar. Vi bär neutrala kläder, skor som går att springa i om så skulle behövas, visselpipor för att kunna kalla på hjälp och vissa av oss har målat en liten, liten regnbågsflagga på armen. Vi är där för att försöka genomföra Bosnien och Hercegovinas första Prideparad. Men vi är inte ensamma.
Tvärtom. Vi har fått veta att hundratals motdemonstranter organiserat sig. Mellan dem och oss står kravallstaket, militär, polis och prickskyttar på taken. HBTQ-personerna i Bosnien har länge väntat, kämpat och drömt om den här dagen och vi är här för att stötta dem. Vissa är förväntansfulla, andra livrädda. ”Someone will die today”, säger en inhemsk aktivist mellan blossen på cigaretten som han för till munnen med darrig hand.
När de första stegen av paraden tas går ett sus genom folkmassan – sen ett jubel. En enorm, undertryckt glädje men kanske framför allt lättnad. Det gick! Trots rädsla, frustration och förföljelse. Trots hot om våld och en vardag av förtryck. Trots alla. Trots allt.
Precis som arrangören Lejla Huremovic sa: ”Today, more than ever before, we, the lesbian, gays, bisexuals, trans, intersex and queer persons in Bosnia Herzegovina stop being invisible. And today, stronger than ever before, we send the message that we will fight for our lives with courage and dignity”.
Ett historiskt ögonblick. Men sen då? Sen som i det att det mest riskfyllda momentet är att ta sig till och från paraden, och nu ska alla lämna avspärrningarna. Några eskorteras av vakter, andra kramas hårt, önskar varandra lycka till och springer åt varsitt håll.
Men sen, efter det då? Sen som i det att gästerna åker hem medan HBTQ-personerna i regionen återgår till en vardag där de inte kan vara den de är, älska den de älskar eller ligga med den de tänder på.
Paraden är genomförd men inget är klart. Detta är bara startskottet på den riktiga Pridemarschen som kommer behöva fortgå dagligen för att med små steg närma sig grundläggande mänskliga rättigheter. Och det är här du kommer in.
Att vara en allierad handlar om att agera mot ett förtryck man själv inte utsätts för. Att stötta någons kamp genom att se den, lyfta den och göra den till sin. ”Sarajevos sak är vår sak!”, så att säga. Grunden i att vara allierad är att visa civilkurage, medmänsklighet och solidaritet.
Insikten att ett ojämlikt samhälle ger dig fördelar som du kan använda för att stötta personer som bryter mot normen. Exempelvis heterosexuella som backar HBTQ-personer, feministiska män som inser att kvinnors rättigheter inte är en kvinnofråga, vita personer som organiserar sig och agerar aktivt mot rasism.
Att agera aktivt är dock något som många inte förstått vikten av. Det är ju inte särskilt hjälpsamt att anse och hävda människors lika värde om du aldrig står upp i praktiken. Likväl är det inte alltid tillräckligt med goda intentioner utan kommer också krävas att du faktiskt agerar smart och ändamålsenligt. Läs på, lyssna, och sätt dig in i någons situation. Använd din röst för att lyfta någon annans. Fråga vad de behöver för de är experter på sina upplevelser.
Försök att stå i den värdefulla insikten att du inte alltid vet bäst och att du kan göra fel. Ta ett litet, ödmjukt steg tillbaka för att ta ett stort och kraftfullt steg framåt. Ställ dig bredvid dina allierade och stå upp tillsammans för en mer jämlik värld. Det är vad som faktiskt skulle kunna hända sen. Om du är beredd att inse att alla som inte är en del av lösningen är en del av problemet. Vad väljer du?