Kina har aldrig tänkt bevara demokrati i Hongkong
Lastbilsflak efter lastbilsflak med kinesiska soldater stående i givakt passerar gränsen. Denna morgon den 1 jul 1997 känns det skrämmande men också som att oceaner av tid återstår innan Kina helt kan slå klorna i Hongkong.
Nu har plötsligt snart halva tiden gått och Kina stampar redan otåligt i entrén.
Stormakten har aldrig haft en tanke på att bevara Hongkongs demokrati.
Demonstranterna i Hongkong har bara vunnit en tillfällig seger när det lokala styret skjutit upp behandlingen av den förhatliga nya lag som skulle göra det möjligt att utlämna medborgare från Hongkong till fastlands-Kina. Lagförslaget ska behandlas "vid en annan tidpunkt". Det kan handla om dagar eller veckor beroende på hur protesterna utvecklas.
Att det tillfälliga uppskovet skulle leda till att guvernören Carrie Lam drar tillbaka lagförslaget är ungefär lika troligt som att kommunistpartiet skulle införa demokrati i Kina.
Ledningen i Hongkong är president Xi Jinpings förlängda arm. De vet vad de måste göra för att tillfredsställa sin husbonde. De senaste fem åren har Kina ökat trycket på den forna brittiska kronkolonin att anpassa sig och bli en mer integrerad del av Kina trots alla löften Peking gav när Storbritannien lämnade över Hongkong den 1 juli 1997.
Då introducerades upplägget "Ett land - två system" som skulle garantera Hongkongs fortlevnad som en demokratiskt internationellt finanscentrum åtminstone fram till 2047.
Svårt dölja verkliga avsikter
I praktiken var det aldrig annat än ett sätt att försöka lugna Hongkongborna och internationella investerare.
Här fanns också en plan från Kinas sida att försöka locka Taiwan in i ett liknande arrangemang och därmed få tillbaka kontrollen över den ö som Kina förlorade när nationalisterna 1949 skapade sitt eget Kina i konkurrens med kommunistpartiet. Det har misslyckats.
Med tiden har Kina haft allt svårare att dölja sina verkliga avsikter. Inte minst efter att president Xi Jinping dragit åt tumskruvarna rejäl på hemmaplan. I längden blir det väldigt svårt att ha ett demokratiskt skyltfönster i form av Hongkong samtidigt som åsiktsförtrycket i övriga Kina är lika totalt som under Mao.
Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad. När jag vid Hongkongs gräns mot Kina tidigt på morgonen den 1 juli 1997 såg soldaterna passera med sina stenansikten så gav det inga bra vibrationer.
Stryptag
Förhoppningen var ändå at Kina skulle hålla sig till avtalet. Vad fanns det för övrigt för alternativ? Den koloniala reliken skulle återlämnas. Britterna gjorde vad de kunde för att mildra smällen.
Så länge Kinas totalitära system inte ändras så har det hela tiden bara handlat om att försöka skjuta upp Kinas stryptag på Hongkong så länge det går.
Den första riktigt allvarliga indikationen på att Peking började bli otåligt kom 2014 när man ville göra om reglerna för valet av Hongkongs ledning, för att stärka sitt inflytande. Förslaget resulterade i våldsamma protester i Hongkong som döptes till Paraplyrevolutionen då många använde paraplyer för att skydda sig mot polisens batonger och pepparspray.
Men efter 79 dagar av ockupation av delar av centrum ebbade protesterna ut. Peking drev igenom sitt lagförslag och ett antal av aktivisterna dömdes. Demokratin ströps ännu en aning.
Bara året efter kidnappades ett antal bokförläggare i Hongkong som gav ut regimkritiska böcker och fördes till Kina där de tvingades göra avbön i offentliga framträdanden i kinesisk tv.
Kidnappa
Den svenskkinesiske förläggaren Gui Minhai fördes mot sin vilja från ett semesterboende i Thailand till Kina där han fortfarande sitter fängslad utan rättegång.
Med den nya lagen slipper Kina kidnappa misshagliga Hongkongbor. De kan i stället få dem utlämnade. I Hongkong existerar fortfarande ett oberoende rättsystem efter brittisk modell.
I Kina är rättsäkerheten obefintlig. Regimen har gång på gång visat hur den kan fabricera åtalspunkter mot människor man vill sätta bakom lås och bom.
Många utmålar detta som Hongkongs sista strid. Jag skulle snarare beskriva det som ännu en spik i den kista som Kina hela tiden ändå tänkt spika igen.
