Frivillig karantän har blivit mitt normaltillstånd
Malin Wollin: Jag vet allt om hur man inte jobbar hemifrån
Rapport från ett hål. Dag 4873.
Alla skriver om hur det är att jobba hemifrån, och jag ska inte vara sämre.
Förhoppningsvis bättre.
Varför? Eftersom jag har suttit här sedan 2006.
Empiriska studier gör att jag kan allt om hur man jobbar hemifrån, men vad jag egentligen menar är att jag vet allt om hur man inte jobbar hemifrån.
Igår läste jag en lång text med användbara tips om hur du bäst jobbar från hemmet. Jag läste självgott igenom råden för att kunna bocka av vad jag redan visste.
Istället väckte läsningen enormt obehag.
Två av råden var att sitta ergonomiskt och att ”klä på sig kläder.”
Jag flög förskräckt upp i mina pyjamasbyxor och betraktade gropen i soffan.
Jag har alltid tänkt att kläder är en social konstruktion. Men det är å andra sidan tandborstning och deodorant också.
För två veckor sedan var jag på ett möte på ett av mina barns skolor. Jag tvättade håret, lade en värdig make up och klädde mig i putsade stövletter, skjorta och till och med kavaj.
Jag lämnade den syrefattiga hemluften och klev ut i jordelivet, fylld av vitalitet och tåga.
I en timme försökte jag sedan se ut som att det var helt normalt, att jag alltid är städad och fin. På insidan kände jag mig som Melodifestivalen, liksom fullkomligt strålande i min renhet och min outfit of the day.
Jag lägger mascara och tror att jag är drottning Silvia av världen. Se så värdigt jag för mig i rummet i kläder från H&M:s aningen dyrare sortiment.
När jag går ut i samhället hel och ren så tror jag att det är något speciellt med mig trots att jag bara har gjort vad människor överallt gör varje dag.
Allt som händer längre än tio meter från min soffhålighet är exotiskt och jag väljer att se det som en välsignelse. Att jag, likt ett husdjur eller ett väldigt litet barn nöjer mig med det lilla i livet. En katt kan ägna en rolig timme åt ett garnnystan, min systerdotter älskar trägaffeln på köksgolvet och jag blir jätteglad av lunch.
Man måste ha rutiner om man ska arbeta hemifrån, säger de.
Jag viker tvätt, tittar på ”Första dejten” på SVT Play och börjar gråta när jag inser att jag ska lämna text om en kvart och att jag inte hittat ett bra ämne.
Men vem har bestämt att detta inte är en rutin så god som någon?
Jag får ofta mejl från läsare som vill veta om jag är sjuk i huvudet. Jag ska börja svara ja.
Sjuk i huvudet försmäktar jag här, utan snus, utan intryck.
Men min frivilliga karantän har blivit mitt normaltillstånd, min soffa och jag är vårt eget Stockholmssyndrom.
Och när allt det här är över går ni andra ut och jag sitter kvar.
Trygga: Om jag för en vecka sedan hade fått gissa vad flockimmunitet är så hade jag nog sagt ”en samling djur som inte kan stå ut med en annan samling djur” eller något annat begåvat i den riktningen.
Skaran: ”Som en flock elefanter som står i ring och skyddar sina yngre mot faror, men tvärt om”, förklarar tidigare statsepidemiolog Annika Linde. Så nu är flockimmunitet mitt nya älsklingsord.