Nya regler - men samma könsroller

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Inovembernumret av tidningen Nöjesguiden har redaktionen gått ut på stan och frågat folk hur mycket de kostar, lite sådär halvt på skämt. Hur mycket vill svenskar egentligen ha betalt för att ligga med en människa som de inte är attraherade av? (Förutsatt att de inte heller upplever personen som helt motbjudande.) Det var det som var frågan.

En kille vid namn Andreas var billigast. Han kostade fem spänn och hade fått en gul extrapris-stjärna över sin bild som tack. Josefine var dyrast, för att ha sex med henne fick man pynta hela fem miljoner kronor.

Sju killar och tio tjejer hade svarat på enkäten, och efter ett snabbt överslag på min miniräknare kom jag fram till att tjejernas snittpris var cirka 3 miljoner kronor högre än killarnas.

Och då är väl bara frågan. Hade det överhuvudtaget varit möjligt för en tjej att sätta ett pris under hundralappen på sig själv? Typ, jag heter Tina och jag kostar fem kronor. Eller 20 kronor. Eller ens 75 spänn. Kan man som tjej sitta i Nöjesguiden med en gul extraprislapp över bilden där det står "5:-" och se väldigt glad ut. Får man det? Och går det? Får kvinnor gilla sex, bara för sexets skull, och om de gör det, är det i så fall okej att man erkänner det offentligt. I stil med; Hey, ni kanske inte får mig, men jag tar gärna någon gratis.

Vi lever i ett samhälle som blir mer och mer jämställt. Det går visserligen inte speciellt fort, men det går absolut framåt. Kvinnor jobbar mer, tjänar mer, sitter i mer och fler viktiga positioner. Så varför vågar vi kvinnor fortfarande inte ta för oss?

Ta till exempel det här med nätdejting som är den nya grejen som alla pratar om. Enligt mina polare så funkar det som vilken annan flirt som helst. Kvinnorna väntar på att männen skall ta initiativet. Männen väljer ut vilka kvinnor som de vill ta kontakt med. Kvinnorna sorterar männen i ja-högar, och i kanske-högar, och i nej-högar. Och sedan väljer kvinnorna ut några män (bland de män som redan har valt ut dem) som de slutligen tar kontakt med.

Ja, ni hajar kanske läget. Nya regler och nya tider och nya forum, men samma gamla könsroller som fortfarande hänger sig kvar. Männen får välja, men riskerar å andra sidan att bli ratade, vilket de också ständigt blir. Kvinnorna sitter som våp och väntar på att bli utvalda, men riskerar å andra sidan absolut ingenting.

Av dem som har lagt ut sina profiler på Spraydate är cirka 45 procent tjejer och cirka 55 procent killar. Ganska fifty-fifty, med andra ord, om någon nu skulle få för sig att börja skylla på motsatsen.

Men det är alltså inte det som det hela handlar om. Det är något annat. Och det var väl en sak när vi kvinnor satt och väntade på att någon skulle upptäcka oss på 50-talet när det inte fanns så mycket annat som vi kunde göra. Men nu!

Herre Gud brudar, börjar det inte bli dags för att vi tar ut svängarna lite? Sitt inte och vänta på att någon snubbe skall se er. Säg; "okej, min polare kanske har snyggare ben än jag, men jag har en ny sportig Peugeot, och om du blir ihop med mig så kan du få låna den hur mycket du vill" alternativt "livet blir mycket roligare om du hänger med mig för jag har en fet etagevåning inne i stan med ett välfyllt barskåp och en sommarstuga på landet!"

Tycker ni att det är förnedrande? Tragiskt? Inte ett dugg. Vad tror ni att män har raggat med i alla tider? Och vad tror ni att kvinnor i allmänhet har attraherats av? Kärlek vid första ögonkastet? 40-åriga arbetslösa män med andrahandskontrakt och ett busskort som man kan få låna på helgerna? Knappast!

I dagsläget är det antagligen lika jobbigt att vara den där arbetslösa mannen som blir övergiven av sin fru för att hon har träffat en skitrik reklamare med en stadsjeep som tar med barnen och henne till Seychellerna över jul, som det är att vara hon, kvinnan 55+ som blir övergiven av sin man för att han har träffat en 23-åring som precis har opererat brösten.

Vi är alla i behov av lite könsrollssemester.

Lena Sundström