Sommartider är även blottartider
När jag gick på lågstadiet blev jag utsatt för en blottare. Jag och en kompis var på väg hem från vår lilla lokala Ica-butik, vi hade väl köpt tuggummin eller nötkräm och hoppade förmodligen hage längs trottoaren, när en man med grått hår och lång grå rock plötsligt ville ha vår uppmärksamhet.
Han bröt på finska och jag minns att vi fnissade lite åt den främmande dialekten.
Sen var det inte så roligt längre.
När vi kom hem ringde våra föräldrar polisen. Om de fick tag på mannen vet jag inte, och jag kan inte minnas att vi pratade så mycket mer om det som hänt.
Men mitt kvarter, som tidigare hade känts tryggt och hemtrevligt, blev från den dagen en betydligt mörkare plats. En plats där man var tvungen att vara på sin vakt. Där en man i rock gjorde två små flickor till brottsoffer.
Nu, juli 2011, är min gamla hemstad Lund drabbad av en blottarvåg. Sedan den 1 maj har tolv anmälningar kommit in till polisen. Unga kvinnor har blivit utsatta på olika platser, i parker, vid cykelspår och runt fritidsgårdar.
Sommartid är blottartid, brottet är extremt årstidsrelaterat. Och det är inget som tyder på att männen, för det är män vi talar om, tröttnar på att visa sina könsorgan för omvärlden. I juni 2010 gjordes 127 anmälningar i Sverige, vilket var cirka 40 fler än sommaren 2009.
Ibland kallas blottare för ”fula gubbar”. Ett buskisklingande, löjeväckande namn som inte gör deras brott, sexuellt ofredande, rättvisa.
Forskning visar att en del av dem som först börjar med att blotta sig senare övergår till att begå värre sexbrott. En kick kan lätt leda till jakten efter flera.
Jag ringde till polisstationen i Lund och frågade hur prioriterat det är att få stopp på blottarna.
Befälet jag talade med svarade att de gör vad de kan, men att brottet är svårutrett eftersom signalementen oftast är så vaga. Det är inte ansiktet man minns efter att ha blivit utsatt.
Jag undrade vad man ska göra då, om man möter en blottare.
”Ja, en vuxen kan ju ta upp mobilen och fotografera gärningsmannen”, sa polisen.
Men det är förstås sällan vuxna som drabbas.
Det är småflickorna och småpojkarna, som hoppar hage längs trottoaren i sina trygga kvarter, som riskerar att få trauman för livet.
Håll ett vakande öga åt dem i sommar.